Om jag kunde sluta vara så jäkla duktig hela tiden. Ja, jag är uppriktigt trött på det. Att vara duktig, att göra allting perfekt. Det står mig upp i halsen. Att jag tror att det är där lyckan finns. Sådan där är inte jag tänker kanske du. Det tänkte jag också att jag inte var.
Nu vill jag bara skratta igen.
Jag kan inte längre göra saker perfekt, för jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte träna, jobba eller umgås. Jag orkar inte skratta, gråta, vara glad. Orkar inte städa, laga mat. Visst jag gör det fortfarande, fast bara lite halvt liksom. På sparlåga. Inte på det sätt jag gjorde förut. Och varför undrar ni. Ja det undrar jag med. Vad var det som gick fel, när allt jag ville vara att vara ofelbar?
Fuck dé!, som Peg Parnevik säger i slutet av sin låt. Det som gick för långt var min strävan efter att göra allt perfekt. För att jag alltid gjort det. Haft höga krav och höga förväntningar på mig själv.
Jag gillar att ha mycket att göra. Det har alltid gett mig energi och gjort mig glad, men det kan bli för mycket. Jag trodde inte det, men nu vet jag.
Jag ser mig omkring bland min familj, mina vänner och i sociala medier. Upptäcker människor som gör exakt samma misstag som jag har gjort. Ska jag säga något? Be dem stanna upp. Andas. Om någon sagt till mig att jag var på väg åt det här hållet. Mot utmattning, hade jag skrattat och sagt att jag mår bättre än någonsin. Och det gjorde jag säkert, tills jag inte gjorde det längre.
Nu är jag bara en skugga.
Får ett meddelande från en kompis som precis haft en panikångestattack. Och jag mår illa. Inte hon också. Jag vet inte hur många attacker jag haft de senaste månaderna. Vill inte räkna dem. Hon beskriver känslor som jag varit ensam om att känna. Och ja, på ett sätt kan jag tycka att det är det skönt. Det finns fler. Jag är inte galen. Även om jag inte önskar någon detta, och jag hoppas att det stannar där för hennes del.
Vad har jag fått för att göra precis allting till hundra procent? En utmattningsdepression. Det beror inte enbart på mina högt ställda krav, mål och mitt hårda arbete. Det beror på samhället, på stress, på förväntningar som aldrig infriades, på hopp som var förgäves och på att vara stark. Alldeles för länge var det på det sättet. Det är vad som gjort mig sjuk.
Att vara duktig, bra, snygg, smart, framgångsrik, oövervinnerlig och stark är sådant jag alltid strävat efter.
Nu vill jag bara vara frisk.
Börjar inse att jag inte alltid måste vara stark och närmast oövervinnerlig. Vad finns det för vits med att vara snygg om man inte är frisk? Bra kommer jag ändå alltid att vara. Framgångsrik ligger i slutändan bara i mitt välmående. Inte i vad andra tycker. Och ärligt talat, vem orkar vara duktig jämt och ständigt?
Skämmas, det vägrar jag göra. Sådant här kommer när man varit stark alldeles för länge. Utmanat sin kropp och sitt psyke till det yttersta. När man inte lyssnat till kroppen.
Skämmas, det kan de göra som tror att det handlar om mental svaghet. Jag är allt annat än det.
Jag vill bara må bra igen.
Om vi kan pressa oss själva till att träna skiten ur oss, borde vi väl också kunna pressa oss själva till att vila.
Om vi kan pressa oss själva till att uppnå vad vi själva anser som perfektion, borde vi också kunna ge oss själva möjligheten att inte vara det.
Om vi kan pressa oss själv till psykisk ohälsa, borde vi väl också kunna ge oss själva chansen att vara lyckliga och må bra.
Jag vill bara vara jag igen.