Det finns inget annat än helt återställd

Trots att det är så tidigt och att jag bara börjat min resa tillbaka så har jag som alltid högt ställda krav. Ett mål jag vill nå. Det målet är att bli helt återställd. 

Helt återställd innebär att kunna jobba heltid igen, och framför allt att jag ska kunna ställa mig på startlinjen för 200 meter och springa snabbare än någonsin. De målen kanske är för mycket? För stora? Är det naivt att tro att det ska gå? 

Fast jag kan bara det där med mycket och stort. Inte lite och smått.

Jag tror inte der är för högst ställt. Det är dit jag måste komma för att må bra igen. 

Överallt kan man läsa om att vältränade personer klarar en utmattning bättre än de som inte är det. Om det stämmer vill jag inte veta hur det känns för dem. En del tar sig ur sin utmattningsdepression genom träning. Det har redan visat sig att så inte är fallet för mig. Kanske beror det på att jag innan låg på en så hög belastning och nivå av träning att det är för tungt för kroppen. Jag klarar fortfarande vissa dagar att jogga, träna styrka och springa snabbt men inte alls som förr. 

När jag klarar att springa med full belastning igen, då är jag frisk. Då är jag tillbaka. 

Jag ska tillbaka till träning och tävling och väl där ska jag göra det bättre än någonsin. Idrotten har räddat mig förr. Det kommer den att göra nu med. 

Längtan efter att känna annat än oro

En av de absolut värsta sakerna med att dras ner i en utmattningsdepression är rädslan. I alla fall för mig. En oro som aldrig verkar ge med sig. Som aldrig lättar.

Jag ska inte dra igenom allt jag varit och är rädd för. Det kan handla om sjukdomar som jag tror att jag har på grund av hur min kropp reagerar. Många symptom påminner om de som uppkommer vid de allra värsta sjukdomar man kan tänka sig. Ja precis de du är som mest rädd för att få.

Samtidigt är jag orolig och rädd för katastrofer och ser mycket hemskt hända omkring mig. Varje liten sak som inträffar blir enorm.

Mina tankar om mig själv är inte speciellt höga, och jag tänker ofta saker som; Jag trodde livet skulle bli bra men så blev det inte det. Det är också svårt för mig att komma över saker jag gjort som kanske inte var så lyckade. Saker jag sagt som blev fel. Hela jag blir ett enda stort fel.

Irritation och frustration är det enda jag faktiskt vet att jag känner just nu. Ingen riktig glädje, lycka eller sorg. Det verkar omöjligt för mig att känna i ytterlägen. Visst kan jag le, gråta och skratta, men oftast känns det inte på riktigt. Skrattet är inte mitt och tårarna bara ett sätt för frustrationen att få utlopp.

Sådant som händer andra har jag också svårt att ta in. Inom mig finns inte samma empati eller medkänsla som tidigare. Det enda det gör är att skapa ännu en oro för jag orkar helt enkelt inte ta in mer. Varken bra eller dåligt.

Att dra sig undan andra människor är något de flesta med den här diagnosen gör. Så även jag. Dels för att jag oftast inte har energi att umgås, men också för att jag är rädd att de jag möter ska säga eller göra något som får mig ännu mer ur balans.

Det finns en längtan i mig efter att känna annat än oro. Ja att känna något alls.

Trodde jag mådde bättre än någonsin

Erika Bergkvist

Om jag kunde sluta vara så jäkla duktig hela tiden. Ja, jag är uppriktigt trött på det. Att vara duktig, att göra allting perfekt. Det står mig upp i halsen. Att jag tror att det är där lyckan finns. Sådan där är inte jag tänker kanske du. Det tänkte jag också att jag inte var.

Nu vill jag bara skratta igen.

Jag kan inte längre göra saker perfekt, för jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte träna, jobba eller umgås. Jag orkar inte skratta, gråta, vara glad. Orkar inte städa, laga mat. Visst jag gör det fortfarande, fast bara lite halvt liksom. På sparlåga. Inte på det sätt jag gjorde förut. Och varför undrar ni. Ja det undrar jag med. Vad var det som gick fel, när allt jag ville vara att vara ofelbar?

Fuck dé!, som Peg Parnevik säger i slutet av sin låt. Det som gick för långt var min strävan efter att göra allt perfekt. För att jag alltid gjort det. Haft höga krav och höga förväntningar på mig själv.

Jag gillar att ha mycket att göra. Det har alltid gett mig energi och gjort mig glad, men det kan bli för mycket. Jag trodde inte det, men nu vet jag.

Jag ser mig omkring bland min familj, mina vänner och i sociala medier. Upptäcker människor som gör exakt samma misstag som jag har gjort. Ska jag säga något? Be dem stanna upp. Andas. Om någon sagt till mig att jag var på väg åt det här hållet. Mot utmattning, hade jag skrattat och sagt att jag mår bättre än någonsin. Och det gjorde jag säkert, tills jag inte gjorde det längre.

Nu är jag bara en skugga.

Får ett meddelande från en kompis som precis haft en panikångestattack. Och jag mår illa. Inte hon också. Jag vet inte hur många attacker jag haft de senaste månaderna. Vill inte räkna dem. Hon beskriver känslor som jag varit ensam om att känna. Och ja, på ett sätt kan jag tycka att det är det skönt. Det finns fler. Jag är inte galen. Även om jag inte önskar någon detta, och jag hoppas att det stannar där för hennes del. 

Vad har jag fått för att göra precis allting till hundra procent? En utmattningsdepression. Det beror inte enbart på mina högt ställda krav, mål och mitt hårda arbete. Det beror på samhället, på stress, på förväntningar som aldrig infriades, på hopp som var förgäves och på att vara stark. Alldeles för länge var det på det sättet. Det är vad som gjort mig sjuk.

Att vara duktig, bra, snygg, smart, framgångsrik, oövervinnerlig och stark är sådant jag alltid strävat efter.

Nu vill jag bara vara frisk. 

Börjar inse att jag inte alltid måste vara stark och närmast oövervinnerlig. Vad finns det för vits med att vara snygg om man inte är frisk? Bra kommer jag ändå alltid att vara. Framgångsrik ligger i slutändan bara i mitt välmående. Inte i vad andra tycker. Och ärligt talat, vem orkar vara duktig jämt och ständigt?

Skämmas, det vägrar jag göra. Sådant här kommer när man varit stark alldeles för länge. Utmanat sin kropp och sitt psyke till det yttersta. När man inte lyssnat till kroppen.

Skämmas, det kan de göra som tror att det handlar om mental svaghet. Jag är allt annat än det.

Jag vill bara må bra igen.

Om vi kan pressa oss själva till att träna skiten ur oss, borde vi väl också kunna pressa oss själva till att vila.

Om vi kan pressa oss själva till att uppnå vad vi själva anser som perfektion, borde vi också kunna ge oss själva möjligheten att inte vara det.

Om vi kan pressa oss själv till psykisk ohälsa, borde vi väl också kunna ge oss själva chansen att vara lyckliga och må bra.

Jag vill bara vara jag igen.

Arbetslöshetens förbannelse

För några veckor sedan så bjöd min pojkvän in mig på hans after work med sina kollegor. De hade redan ätit en bit och umgåtts lite på kontoret innan jag slöt upp med dem på O’learys. Jag gick rakt in i en uppskruvad stämning och även fast alla Mimmi Törnberghade fullt upp med det som de höll på med så lyfte alla på sina huvuden och hälsade glatt, några kom till och med fram till mig. Jag kramades med de jag träffat förut och tog i hand med nya bekantskaper. Det var surrealistiskt. Det låter säkert knäppt, men när man är arbetslös så saknar man ALLT. Visst, det viktigaste (och erkänn, själva orsaken till att vi söker arbeten överhuvudtaget) är ju den där betalningen i slutet på månaden som ger tak över huvudet, mat på bordet och saker vi oftast inte behöver, men det är också så mycket mer. Vad vi jobbar med blir ens identitet, det man gör, det man sysslar med, hur man liksom presenterar sig.

Du har räknat ut vid det här laget att det inte är Erika hamrar på tangenterna, utan en arbetslös kollega. Eller ja, Erika är ju inte arbetslös längre, så vi är före detta kollegor, får man väl säga, i arbetslösheten. Även fast man ju inte är kollegor som arbetslös. Man är ju arbetslös helt på egen hand. Så vi har varit arbetslösa på egen hand, var för sig. Fast nu har ju Erika jobb och jag är fortfarande arbetslös (på egen hand).

Man går igenom olika stadier som arbetslös. Först är man uppgiven över att det inte kommer in några pengar, sen så känner man sig stressad över att vara sysslolös (ja, jag vet, vad sjukt, det är ju så skönt att inte ha något att göra, egentligen, man är ju för fan på semester som arbetslös), sen blir man avundsjuk och bitter på precis alla andra som har ett jobb, till sist så tvivlar man på att man själv är en person som passar för arbete; något fel måste det ju vara på en, när man aldrig någonsin ens får komma på intervju!

Jag har haft några stycken jobb. Jag minns dem allihop. Jag minns jobbet och jag minns kollegorna. Tillhörigheten. Oavsett vilket yrke man har, vart man jobbar och vilka man jobbar med så smyger sig alltid tillhörigheten med kollegorna fram efter ett tag. Man har ju samma jobb, man ses ofta (jag har haft många deltid och timarbeten) och man möter samma problem och ser samma lösningar. Man får en tillhörighet med varandra, vi som jobbar här.

Den har man inte som arbetslös. Jo, med andra arbetslösa, men hur ofta träffas man? (Om man inte är självplågare och gillar att hänga på Arbetsförmedlingen). Man är helt jävla ensam som arbetslös. Det stora kruxet, dock, är att känslan av att inte ha en tillhörighet aldrig försvinner. Så oavsett om man får ett jobb, eller inte, så blir man på ett speciellt sätt efter att man varit arbetslös ett långt tag. Man vet att tillhörigheten är flyktig, att den är knuten till själva jobbet och försvinner jobbet så försvinner tillhörigheten. Det är det som är arbetslöshetens förbannelse.

Mimmi Törnberg
Arbetslös student

Mimmis blogg

Vill se dem klart

Erika Bergkvist

Ledsen att jag inte checkar in här oftare. Viljan finns, men allt annat som ska till lyser med sin frånvaro. Om jag bloggar så bloggar jag träning mest just nu. Ni vet hos SportHälsa. Där heter min sida Erikas blogg och handlar om idrott, träning och hälsa. Det blir mycket om Nellie, löpning och andra betraktelser kopplat till träning.

Har skrivit några krönikor för SportHälsa också. Förhoppningsvis blir det ännu fler. 

Sen sist känns det som att allt och inget hänt. Jag är långsam, men livet går fort. Längtar efter den jag var för bara ett halvår sedan. Fast det kanske är enfaldigt, jag är ju inte den personen längre. Jag får rätta mig själv och säga att jag längtar efter en starkare, lugnare och gladare Erika. Ett jag som aldrig varit bättre för mig, och för andra. Ett jag som jag vill leva med.

Vissa saker har blivit så tydliga för mig så att de bländar mig. Andra aspekter av livet har istället blivit suddiga, trots att jag inget hellre vill än att se dem klart. 

Äsch förlåt hörni, jag tenderar att bli filosofisk och sväva ut. Ni besöker ju allt som oftast inte bara en blogg utan min hjärna också. Där är saker och ting inte alltid realistiskt eller ens vettigt.

Ljuspunkten är att det är sommar på väg, oavsett om den blir regning eller solig så är det sommar. Bara ordet får mig att rysa av välbehag. Jag har vinden i håret, solen i ögonen och blått ljusblått nagellack. Det får räcka just nu.

Tills nästa gång - ta hand om dig.

 

 

UA-74501118-1