Min crush - I huvudet på...

Förra inlägget handlade om konversationer med kompisar på Facebook. Det här ska handla om Honom. Eller som kidsen säger, min crush. Den där personen som upptar mina tankar dygnet runt. Det är förvisso ytterst sällsynt, men när det väl händer, ja ni förstår ju själva vad jag går igenom då.

När min crush inte svarar;

Nu har det gått två minuter utan svar. TVÅ MINUTER. Varför svarar han inte? Går tillbaka i konversationen och läser allt som skrivits senaste timman, eller varför inte senaste månaden när jag ändå håller på. Nej, jag har inte skrivit något förolämpande, inte varit konstigare än vanligt, inte skrivit något om att jag vill avsluta konversationen, inte skrämt honom genom att säga att jag tycker vi ska gifta oss. Har säkert babblat för mycket. Att jag använder fler ord än de flesta andra kan ju inte jag hjälpa.

Fem minuter (ligger i soffan och myser); Han har läst! Yes! Meeen, varför kommer inget svar? VA? Vad tusan håller han på med. Jag orkar inte. Varför skrev jag från första början? Så dumt.

Fjorton och en halv minut (sitter nu upp, och sneglar misstänksamt på telefonen); Fortfarande ingenting. Han svarade ju jättesnabbt förut. JAG ORKAR INTE.

Trettio minuter (vankar av och an, kan inte sitta still); Det är inte sant. Vet han hur jobbigt det här är? Jag förgås. Okej. Sluta tänka på det. Kom igen, kom på något annat att sysselsätta dig med. Fast...bäst jag kollar igen. Vad trodde jag? Han har inte ens varit online! Han är alltså trött på mig. Måste ringa en vän.

Fem timmar (har mobilen i ett fast grepp, släpper den inte med blicken); Efter att ha pratat med fyra kompisar, analyserat och målat upp olika scenarion mår jag definitivt inte bättre. Kanske borde skriva något mer. Eller uppfattas det som lite för på. Vill ju inte verka för intresserad. Fast det är jag ju, FÖR intresserad. Ärligt! Hur svårt kan det vara att svara på ett meddelande?! Han är så fiiiiin! Jag dör snart.

Ett dygn senare (ligger under täcket i sängen och sirrar upp i taket); Han hatar mig. Lika bra att lägga ner allt sånt här. Blir nunna, går i kloster eller börja spela för andra laget. JAG BLIR FULLKOMLIGT GALEN!

När någon är för snygg - I huvudet på...

Det här kan (tyvärr) hända var som helst. När jag är på Ica och handlar, på jobbet, när jag ska checka in på flygplatsen eller när jag ska slänga soporna. De gånger det händer råkar jag dessutom själv ha en sådan dag då jag känner mig som näst fulast i hela Karlstad.

Första gången jag måste prata med någon jag upplever som lite för snygg:

Titta dääär! ;) Nej förresten, titta inte då kanske han ser mig. Jag kanske inte behöver prata med honom. Fast det är ju otrevligt att inte säga någonting. Okej, bara kör. Hej! Å gud nu såg han på mig. Måste han vara så snygg? Det är ju som att han är perfekt. Hur gör de för att se ut sådär? En extra superkraft för att göra sådana som mig till hälften av vad jag faktiskt är? Varför får jag tunghäfta av snygga människor, jag blir ju dum på riktigt. Trodde jag stod över sånt. Tänk vad alla går miste om. Jag som är både smart och rolig i vanliga fall. Typ. Jag blir galen! Vad jag heter? Hmm, den här kan du Erika. Kom igen. Skrattade jag för högt nu? Antagligen. Jahap, då var det dags igen. Släpp det bara. Alltså, se på hans ögon...dem kan man ju drunkna i. Nej, nu stirrade jag säkert! Och hans hår, undrar om han märker om jag tar på det. Jag kan ju säga att jag tog bort något ur håret, fast då kan jag ju liksom inte grabba tag i det. Bäst att låta bli. Hur skulle det va om jag struntade i hur folk ser ut? Eller vänta, han kanske inte är så snygg. Ser jag lite suddigt tro? Borde kanske kolla synen. Ingen är SÅ snygg. Egentligen. Han log mot mig! Jag tror jag är kär.

I huvudet på...

...ja okej, i huvudet på mig. Det händer så mycket, och ibland måste det ut.

Inför och under ett jobbmöte senaste veckan:

Gud vad jag luktar gott! Måste nog äta nåt. Ska jobba. Vill inte säga nåt olämpligt eller sticka ut ögonen på nån bara för att jag är hungrig. Bäst att ta det lugnt. Oj är klockan så mycket. Ingen mat alltså, fast en riskaka kanske. Måste gå. Inga kläder på mig heller. Glöm riskakan, men håll dig i skinnet. Kommer sist till mötet, fast jag är i tid. Och DÄR går jag in genom dörren. Folk bara flyger upp för att hälsa. Måste ha sjuk utstrålning. Lugna er lite va, så snygg är jag inte. Men herregud, ingen sa att ett halvt boyband skulle delta i mötet. Och han där är ruskigt lik den där killen från förra året. Titta! De gör till och med exakt samma sak med håret, och så leendet. Hur ska jag stå ut med att se på honom i två timmar? Nej, jag vill gå nu. Hallå, kan nån ringa och säga att något krisat sig? Helst nu? Nej, okej stay cool. Lycka till med det. Är inte han där mitt emot väldigt lik Adam Alsing? Underbart. Var ska jag titta nu då? Bordet! Där ligger en påse nötter, jag tittar på den hela mötet. Bra val, det kommer upplevas som extremt sunt. Jag kanske kan blunda? Nej, det får bli nötpåsen.

När din frisör gör slut

Liksom många andra bryr jag mig mycket om mitt hår. Litar på ytterst få. Hittar jag någon som är bra på allt som rör hår håller jag fast. Jag kanske har tagit det lite längre än alla andra, eftersom jag haft samma frisör i nästan femton år.

Hon kan allt om mitt hår, hur jag vill ha det klippt, vilka färger som funkar, vilka problem jag har och hon vet att jag är otroligt noga. Att jag kan gå hem och gråta om det blir det minsta fel. (Känn ingen press liksom.)  

Så händer det som inte får hända. Min frisör ska sluta på salongen, flytta från stan och överge mitt hår. Hon har fått ett nytt jobb. Chocken var total, och min första tanke var att jag skulle flytta med. Bara hon fortsätter ta hand om mitt hår. Jag unnar henne verkligen den chans hon fått och vet att hon kommer glänsa i sin nya roll. Hon är ju bäst. Men mitt hår då? Jag var upprörd i över en vecka när jag fick reda på det och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Hon har ju funnits där varannan eller var tredje månad för mig och mitt hår i halva mitt liv. Det är det längsta förhållande jag haft bortsett från det med min familj. Och så går hon och gör slut! Efter femton år!

Alla som känner mig vet hur noga jag är med mitt hår. När jag berättar för mina vänner att min frissa ska sluta blir de nästan lika bestörta som jag. De sneglar lite oroligt på mig och jag ser i deras ögon att de oroar sig för mitt tillstånd och fortsatta välmående. Jag har försäkrat dem om att jag är okej, att allt kommer bli bra.

Förra veckan fick jag håret klippt, en sista gång, av henne.BDet blev ett känslosamt hej då och hon talade om vad jag skulle säga till frisören efter henne. Vad denna får göra och inte. Ni förstår att vi har kämpat tillsammans för mitt hår och dess färg och form så länge att det vore ett nederlag att inte försäkra sig om att det även i fortsättningen blir väl omhändertaget.

Önskar både min frisör och mitt hår fortsatt lycka till. Vi kommer sakna varandra.

"Att du inte har ett eget TV-program är ett under"

Anländer till fikat, uppe i varv, lite stressad, taggad och glad. (Det jag just beskrev är nog min absoluta favoritkombination bland mina många sinnesstämningar. Får jag dessutom vara lite kär samtidigt är det nästintill perfekt.)

Har ingen aning om hur jag kommer in på mina sovrutiner men plötsligt finns de bara där. Eftersom jag älskar att sova finns mycket att förtälja i ämnet. Hjärnan arbetar redan i 120 just den här dagen, därför bara väller allt jag säger ut i samma fart. Helt plötsligt hör jag mig själv berätta om när jag i tonåren ofta fnittrade hysteriskt och pratade med mamma och pappa när jag sov och sedan inte hade en aning om att jag sagt det jag sagt. Att mamma under julhelgen förra året, för första gången hörde mig snarka lite (jag var förkyld, vill jag poängtera), eller om de gånger mamma hört när jag pratat i sömnen, fast baklänges och på ryska. När jag är vaken kan jag inte ryska, ska tilläggas.

Spontant utbrister en av mina kollegor

"Att inte du har ett eget tv-program är ett under!"

Så klart något jag själv tänkt på flera gånger, eftersom jag är så intressant (tycker jag själv). Tror det skulle bli succé. Det var en helt fantastisk komplimang, reflekterar jag över så här i efterhand. I alla fall tog jag det som en sådan. Det kollegan egentligen menade tror jag var att jag säger så mycket konstigt, och spännande saker att jag lätt skulle kunna fylla en TV4-timme med bara mina tankar. Det kan heta I huvudet på Erika. Eller, Helt hysteriskt, med Erika! Och skulle jag inte kunna få det, kan jag lätt tänka mig att vara sidekick till David Hellenius, i Hellenius hörna. Tror vi skulle trivas riktigt bra ihop. Du vet liksom inte riktigt vad du ska vänta dig. Det enda du vet är att det troligtvis inte är just det som du väntat dig.

UA-74501118-1