Signerat-mj

Du kanske vill veta vem som byggt den här fina och lättnavigerade sidan?

Den firma jag anlitade för att bygga min sida heter signerat-mj.com. Enkelt, snabbt och lokalt, ja alltså värmländskt. Sådant är viktigt för mig. En annan anledning till att jag valde just Signerat-mj är att det ingick mycket support även en tid efter att sidan kommit upp. Bakom Signerat-mj står Margaretha Jansson som också jobbar som konstnär, och är ni intresserade av den biten kan ni kika in på signerat-mj.se.

Vi ses!

Välkommen till erikabergkvist.com

Åldersnoja?

Är det där ett grått hårområde?! (Ja hårområde, jag skulle nämligen aldrig se ett grått hårstrå mitt i mitt blonda trassel.) Folk har börjat antyda att jag kanske ser lite dåligt. Det är ju löjligt. Sådant här trodde jag skulle komma närmare fyrtio. Insåg också att det nu är 2016, och att det nästa år då är 2017. Detta innebär att det är trettio år sedan jag föddes. Vilket är helt befängt. Mamma och pappa måste ha räknat fel (vilket jag alltid misstänkt). Det känns inte som att jag funnits till så länge. 

Egentligen stör det mig inte. Jag kommer att fylla trettio, femtio och sjuttio, om jag har tur. Anledningen till att vi har ångest över vår ålder är samhällets fel. Människor runt omkring oss som förväntar sig saker bara för att man råkat uppfylla ett visst antal levnadsår. 

Ända sedan jag var barn har jag motsatt mig det där med ålder. Jag ville bara bli äldre. Tyckte att det verkade så mycket roligare att vara vuxen. Hittills har livet blivit bättre och bättre, men jag känner mig varken som barn eller vuxen. Nu går jag här i min tjugoåttaåriga kropp och är som jag var när jag var både åtta och arton. Jag är bara jag. Kan vi inte få vara just det. Dem vi är just nu. Utan siffror. Utan det förflutna, eller allt för mycket framtid. Fast ska vi se någonstans så ska vi se framåt. Det är ju det vi lever för.

Vägra ha åldersnoja. Det finns så mycket annat att noja över. I alla fall för mig. Då känns något jag inte kan påverka onödigt att oroa sig för.

Tågresor - I huvudet på...

Jag älskar att åka tåg. Det är mysigt, avslappnande och romantiskt. Det är i alla fall vad jag tänker varje gång jag bokar en biljett. När jag väl sitter på tåget är det en helt annan historia. 

Åka tåg:

Öppna dörrarna någon gång. Ska vi stå här utanför och trängas länge till. Låtsas stå lugnt och vänta. När alla i själva verket står i startgroparna, spända, för att komma först fram till dörren. Äntligen! Jaha... Och vem gav dig rätten att gå på först? Där är min plats. Vid fönstret. Perfekt. Hoppas jag får sitta ensam...nehej det fick jag inte. Var är bistron? I vagn två! Och jag sitter i vagn sju. Kul. Då måste jag gå i ungefär tio minuter för att komma dit. Läser en stund. Lyssnar på musik. Blir sugen på kaffe. Och personen bredvid sover. Naturligtvis. Eehh, ursäkta? Ingen respons. Ska jag behöva röra vid människan också. Vilken kroppsdel är det minst konstigt att lägga handen på? Armen? Knät? Jag kanske ska "råka" stöta till personen, eller börja prata högt för mig själv istället. Hoppas på det bästa liksom. Klättra över? Ah, skönt med automatiska dörrar. Men...dörrarna öppnas inte. Hallå! Det är pinsamt att bara stå och glo rakt över till andra sidan som värsta fönstertittaren. Ja men då får jag väl backa och gå en gång till. Hehe hej, det här är inte ett dugg udda... Måste tåget kränga till just när jag är uppe och går? Det är så kul att helt plötsligt ligga i famnen på en okänd människa. Ganska god parfym dock...

Gott med kaffe. 

*Hosthost* 

Naturligtvis sitter det någon bakom mig som minst har en kraftig förkylning. Säkert influensa... eller lunginflammation! Varför hamnar jag alltid vid dem? Låter som att den ska hosta upp lungan. 

*Hosthost* 

VEM KOMMER PÅ TANKEN ATT ÅKA TÅG NÄR DEN ÄR DÖENDE I LUNGINFLAMMATION?! 

Jäkla kaffe. Måste på toa. Kan jag hålla mig tro? En timme kvar, inte så troligt. En tågtoalett är ett äventyr i sig. Dåligt städad, luktar illa, trång. Måste låsa dörren. Alltid med känslan av att bli kvar där inne i all evighet för att dörren gått i baklås. 

Ja, jag älskar verkligen att åka tåg.

Hög tid - När nyår närmar sig

Nyår kan ibland göra mig lite "otaggad". Det är en strid ström av sådant här som driver omkring i mitt huvud. Det är så mycket som ska hända när det nya året kommer. Fast varför lurar vi oss själva, det är ändå bara ett nytt år, precis som varje år. Förändring ligger aldrig i ett datum, det är något som finns inom dig, alla dagar.

"Snart är det jul. Den första julen på fem år som jag känner ett stort jublande Jaaa! inför, istället för ett litet tveksamt nja. Fast efter jul kommer nyår. Varför ligger det så nära jul? När man har det som mysigast rycks man ur sin julstämning då kalla fingrar nyper tag om armen på en, och någon säger att det är dags för; Ett nytt år. 

Bad jag om det eller? Svaret är självfallet, nej det gjorde jag inte. Vad mig anbelangar kan det få vara 2015 för alltid. Det kunde fått vara 2002 också för den delen.

Nyår. Varför är det så speciellt? Vad är grejen med att snacka upp den mest förutsägbara kvällen på året? Inte nog med att man får panik för att en inte hunnit med allt en skulle eller lovat sig själv under året som gått. Ett urval; inte slutat äta ostbågar, inte börjat med pingis, inte blivit en bättre person, inte renoverat badrummet, inte träffat alla människor man borde träffa, inte bytt jobb, inte blivit lycklig...och ändå ska det festas och vara glatt. Det kallas högtid. Ja det är kanske hög tid att vi tar tag i oss själva, men det var det igår också och förra året var det säkert också hög tid, om än inte så akut som det är nu. Om jag verkligen fick välja, ja då skulle jag bara gå och lägga mig och sova vid klockan elva precis som vanligt. I år kommer jag antagligen spendera nyår tillsammans med en vän. Äta, dricka och prata precis som vilken fantastisk kväll som helst (för vi skapar alltid fantastiska kvällar). Enda undantaget är att vi har glittrig ögonskugga, men det har vi när det är mello-tider också. Det räcker för oss.

För mig handlar det inte om att fira in ett nytt år, istället vill jag reflektera över det som gått. Vad blev bra, vad blev mindre bra. Vad har gjort mig glad och vad har gjort mig ledsen. Jag avger inga nyårslöften, för jag vet att jag gör det jag vill och kan varje dag för att bli bättre, och försöka hjälpa andra att bli bättre."

Jag lovar att jag kan vara peppad på ett nytt år också, men det är inte lika roligt att skriva om.

UA-74501118-1