Att andas rätt (o)medvetet

Landskap

Håller som bäst på att lära mig andas. På nytt. Eller närmare bestämt få bort andan ur halsen. Tidigare har jag inte insett att jag andas helt fel. Enda gången jag djupandas är när jag kört ett riktigt hårt träningspass. Och kanske när jag sover. 

Nu när jag insett att mitt sätt att andas inte är optimalt, känns det som att jag inte andas alls. De ytliga, snabba och korta andetag jag lagt mig till med kan vara skadligt för kroppen. Det är ett stort steg att jag blivit medveten om andningen. Nu gäller det att få till den också.

För ett tag sedan gick jag till Yogaskolan i Karlstad och fick ett personligt program utformat åt mig med yogaövningar och framför allt andningsövningar. Eftersom jag varit ganska dålig på att stanna upp och bara vara såg jag ingen annan utväg än att börja från början. Yoga blev då ett första steg mot bättre hälsa. 

Yogaövningarna ska hjälpa mig att slappna av i vissa muskler och leder, medan andningen ska hjälpa hela mig att må bättre. Andas vi rätt kommer så många hälsofördelar som att du blir mer avslappnad, det minskar stress, är bra för magen och kan till och med stoppa huvudvärk.

Det jag alltid gjort fel är att jag stressandats. Alltså jag andas högt upp, i halsen, jag tar inte djupa andetag som når ända ner i magen. Att andas kort och ryckigt kan få dig att må riktigt dåligt eftersom du signalerar till kroppen att det är fara och färde. Om du är medveten och ställer om andningen kommer du genast känna dig lugnare och må bättre. 

Det tog ett tag för mig att lära mig tekniken, men nu när jag känner att jag andas fel börjar jag ta djupa andetag som verkligen känns i magen. Tänk att något så grundläggande som andning kan vara svårt för en del av oss. Ett beteende som inte alls är bra.

Den rätta andningen är långt ifrån en vana, men det är vad den måste bli. Att andas djupare ska bli något naturligt som kommer av sig själv. Har jag lärt mig andas ytligt måste jag ju kunna lära mig den rätta andningen igen. 

Hitta ett ställe där du finner det enkelt att andas. För mig är det landet och skogen som gäller. Där hittar jag andning och lugn.

Piteå Tidningen skriver om hur du andas rätt och vad som gäller vid olika sorters träning. Läs artikeln från 2013.

Klara. Färdiga. Andas!

Låna en Karlstadsbo!

Ska du flytta till Karlstad i höst och plugga på universitetet? För det första; Bra val av både stad och universitet. För det andra; Varmt välkommen.

Jag råkar veta att det är en helt förträfflig stad att studera och bo i. Vi har massor av bra saker som, Sola i Karlstad, Stefan Holm, Wermland Opera, Klarälven och hemskt trevliga människor. Här kommer du att lära du innebörden av "jämt" på värmländska, varför det heter i Haga och i Klara, och på Herrhagen och på Färjestad (stadsdelar) och kunna njuta av vilken idrott du än brinner för. Karlstad är nämligen en riktig idrottsstad.

I september kan du låna mig eller någon annan Karlstadsbo om du känner att du vill se staden från ett annat håll än studentsidans. Jag tar med dig på en rundvandring i stan, visar butiker, uteställen och berättar sådant som är värt att veta. Ta med er frågor, så kommer jag med svar. Du kan låna mig genom att följa länken lanaenkarlstadsbo.se

Hoppas vi ses!

Träningen är fortfarande viktigast

Erika Bergkvist

Allt började under upvärmningen på en träning i Våxnäshallen i Karlstad. Där och då, på löparbanorna i mitten av februari tog det stopp. Jag kunde varken stå eller gå utan ostadighetskänsla och hjärtklappning. Jag var nära att svimma fler gånger. Ju mer jag värmde upp desto kallare blev jag. Tappade känseln i armar och ben, fick vita fingrar och andades tungt. Samtidigt kunde jag inte vara stilla, för då kändes det som att jag skulla försvinna bort. Vart? Det vet jag inte.

Där och då togs träningen ifrån mig. Sedan dess har jag försökt, provat och kämpat för att få till träning. Jo då, jag kan jogga, köra lätt styrka och löpskolning. Men till vilket pris? Vissa dagar måste jag gå och lägga mig och vila efter en promenad. Andra dagar har jag kunnat jogga och kanske bara känt en liten dipp.

Utan konkurrens har det varit allra tuffast att försöka träna, inte som förut för det insåg jag direkt att jag inte kunde. Jag har försökt, fått inse att det inte går, dragit ner på fysisk aktivitet, försökt igen, lagt om träningen, sedan dragit ner på den ännu mer och till slut tvingats finna mig i att vara glad om jag orkar jogga två kilometer på under 20 minuter. Vissa dagar har jag kunnat springa på bana, träna på teknik och rörlighet i löpningen, men aldrig mer. Inga inervaller, ingen utmaning, ingen glädje.

Det är en enorm utmaning. När du tränar friidrott kan du bara göra det på ett sätt. Fullt ut, och till max. Du behöver inte satsa på SM eller OS, men friidrott tränar du till max när du väl går dit. 

Hela mitt tankesätt kring träning har fått ändras. Min kropp är förändrad. Mitt humör är förändrat till följd av utebliven träning. Det gör ont på ställen jag inte trodde jag kunde ha ont på. Allt på grund av träningen, eller snarare på grund av bristen på den. 

Vänner och en fiende

En av mina bästa vänner träffade jag inte på nästan tre månader efter mitt insjuknande. Det gick inte, jag orkade inte. Allt på grund av min största fiende någonsin; mig själv. Jag och mitt driv och längtan efter att vara allt, och till hundra procent. Det finns också andra vänner jag inte orkat träffa så ofta, inte orkat svara på sms, inte orkat...bara inte orkat. Det känns hela tiden övermäktigt och som att ingen kan förstå. 

Det är klart jag vet att folk kan förstå på ett sätt, men hade inte jag hamnat här hade jag aldrig förstått eller kunnat sätta mig in i hur det känns i kroppen eller hur mina tankar rör till det för mig. Jag förväntar mig inte heller att de ska förstå allt. Anledningen till att jag inte träffat dem och dragit mig för det är för att jag är rädd att de inte ska tycka om den de möter, den jag för tillfället är. En skugga av mig själv, någon som inte vet hur man skrattar längre.

Jag är min egen fiende. Tar ifrån mig själv sådant jag egentligen håller av och vill göra. Håller allt det där på avstånd. På ett sätt har det varit livsviktigt att hålla avstånd också eftersom för mycket socialt samspel skulle gjort det ännu värre. I alla fall vissa dagar. 

Till viss del har det också känts som att folk dragit sig undan, inte velat träffa mig. Så är det säkert inte. Men om det vore så kan jag ändå förstå. Folk vill vara glada och må bra. Det kan vara svårt att göra det tillsammans med någon som mår dåligt.

Aldrig någonsin har jag sagt att jag är stressad

Rehn i Schweiz

"Jag har så svårt att tro att du drabbats av detta...".

Jo tack, jag hade också svårt att tro det. Svårt att acceptera det. Jag har fortfarande svårt att acceptera. Ville kanske inte tro det heller, men här sitter jag. Sjuk i utmattningsdepression.

"Men hur kunde du bli sjuk?". Jag vet inte, eller vet jag det? Vad jag vet är att jag inte vill höra sådana saker när jag berättar om hur jag mår. Att de har svårt att tro att jag av alla människor drabbas. Fast varför inte jag? Alla kan drabbas, och precis som ingen är den andra lik, ser sjukdomen olika ut för alla. Det finns så oerhört många som drabbas idag. Det är den nya stora folksjukdomen.

Anledningen till att jag själv hade svårt att förstå det var för att jag aldrig känt mig stressad. Aldrig någonsin har jag sagt; Jag är stressad. Inte en enda gång. Tvärtom. Jag älskade den där känslan av effektivitet och driv som jag tror var min typ av stress. Så jag tänkte på det.

Så här i efterhand förstår jag att jag har personligheten för det. Jag vill vara bra på allt, jobbar hårt och går in till hundra procent vad jag än gör. Är också en lite orolig själ med höga krav på mig själv. Det där har jag alltid gillat. Och det är väl den sidan de flesta andra sett, de som inte känner mig så väl. De som sagt att de har svårt att tro att jag drabbats av något sådant som utmattning. Fast å andra sidan kanske de personerna inte känner mig så väl.