Ålderskris eller?

Imorgon är det min dag. Då fyller jag sådär jämnt och vuxet. Det firar jag med att åka tåg och gå på utbildning i Stockholm. Ja, det var den födelsedagen det.

När du läser detta sitter jag kanske på tåget, springer som en galning genom centrala Stockholm för att hinna fram eller så fördjupar jag mig i någon spännande kommunikationsfråga. Firar födelsedag gör jag definitivt inte. Nej. Så var det med det.

Fast helt ärligt så är det okej med mig att spendera dagen på utbildning trots att jag fyller år. Dels för att jag älskar att åka tåg och dels för att jag tycker kommunikation är grymt kul. Och nog kommer jag bli firad när jag kommer hem alltid. Och på lördag. Och säkert fler gånger.

Fick dessutom en överraskning på jobbet idag i form av tårta och present (som jag inte öppnat än eftersom jag fick order om att vänta tills imorgon). Blev nästan lite rörd.

Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.

- Utdrag ur krönika i Karlstads-Tidningen, September 2017

Vad tänker jag om att fylla trettio? Precis som i citatet ovan har jag inte tänkt så mycket mer än att jag hoppas att jag blir firad. Att jag får en present eller tjugo. Men att få en kris är inte aktuellt. Förra året, och året innan dess fick jag nog av dem för en hel livstid så jag tänker lugnt luta mig tillbaka och bara ta emot all kärlek som förhoppningsvis kommer min väg den här veckan.

P.S. Jag vet att jag inte ser speciellt glad ut på bilden, men det står stjärna på bröstet (på franska) och jag tycker att det passar mig. Felfri och ödmjuk var det visst?!

Läs hela krönikan på kt.se. Klicka här!

Antidepressiva - att sluta

    Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?
- J.K. Rowling

För ett tag sedan skrev jag en text om en av de största rädslor jag känt. Nämligen den dag jag skulle ta min första ångestdämpande tablett, eller så kallade antidepressiva.

Det var i slutet av juli förra året som jag började ta dem. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta något sådant och tänkte att det måste vara svaga människor eller riktigt sjuka som tvingades ta till det. Så fel jag hade. Just då var jag inte stark, men jag hade varit. Just då var jag sjuk, men hade inte varit det innan. Som jag skrivit tidigare så kan en kraftig stressreaktion, depression och ångest drabba vem som helst. Det handlar bara om hur länge man klarar att vara under press och hur väl man känner igen stress. Jag klarade press mycket länge, men kunde inte känna igen vad stress innebar för mig.

På grund av detta fick min hjärna lite för mycket att ta itu med på samma gång. Det är ämnena i hjärnan som påverkas, och för att kort beskriva vad som händer så finns det signalsubstanser i hjärnan och i nervsystemet som skickar budskap mellan hjärnans celler. Vid en depression kommer substanserna i obalans och kan inte samspela längre. Detta är svårt att häva på egen hand, även om det ibland räcker med till exempel terapi. Några av signalsubstanserna som är inblandade är serotonin, noradrenalin och dopamin. De påverkar sinnesstämningen, känslorna, tankarna och har en stor inverkan på hur vi upplever ångest och oro. Tabletterna är alltså till för att öka aktiviteten hos de här substanserna eftersom man inte kan skapa dem på egen hand.

Trots alla tårar jag fällde inför min första tablett är jag glad att jag valde att börja. Det var inget lätt val, men nu ser jag att det var då allt slutade vara nattsvart. Och det viktigaste av allt; jag slutade att bära omkring på ständig ångest.

Idag, ett år och två månader senre, är jag rädd igen. För att sluta. Min nedtrappning har börjat, och det känns helt okej men jag har inte kommit till den punkt då medicinen slutar att verka terapeutiskt. Det är en stund kvar, kanske en månad, kanske två. Då var jag rädd för att medicinen skulle göra mig sämre. Nu är jag rädd att jag kommer få tillbaka ångesten om jag slutar. Det är faktiskt det enda som skrämmer mig.

En sak är säker. Det handlar inte om "lyckopiller" som man slarvigt säger ibland, och inte om ett sätt att slippa ta tag i det som gjort en sjuk. Det handlar om överlevnad.

Läs det första inlägget Antidepressiva - min rädsla.

IMG 2773

Gröt på golvet

Det märks när hjärnan fått mycket att göra. Av någon anledning blir jag klumpig, jag som aldrig är det annars. Jag går in i väggar, snubblar på mina egna fötter och lägger morgongröten på golvet istället för i tallriken. Det är sådant som händer efter den första veckans jobb på en ny arbetsplats.

Började dessutom dagen med att åka förbi avtagsvägen till jobbet. Istället fick jag vinka åt den, säga "hejhej" och fortsätta till nästa. Även om min första tanke var att göra en u-sväng. På E18. Inte så smart.

Den senare avtagsvägen resulterade i att jag fick ta vägen förbi universtitetet. Det är alltid lika konstigt. Något som ligger så nära i tiden, fast ändå inte. Ett ställe där förläsningar, tentor och källhänvisningar möter fester, äckligt kaffe och längtan efter examen. Nu såg jag en massa tolvåringar in i de olika byggnaderna. Märkligt målinriktade. Tänk att barnen är så smarta nu för tiden att de går på universitetet redan i mellanstadiet. Självfallet var det inte tolvåringar, men ack så unga studenterna ser ut. Jag var liksom arton år när jag började och såg verkligen inte sådär ung ut. Vill jag tro i alla fall.

När jag kom fram till jobbet viasde det sig att jag var först. Inget konstigt med det förvisso, men jag hade inte fått någon nyckel än så det var bara att stå där och vänta på att någon av de som redan var betrodda med nycklar skulle komma. Det känns alltid så pinsamt att inte komma in på ett ställe. Ni vet man står där och vill mörka att man inte kommer in. Låtsas som att man letar efter något eller pratar i telefon. Tänk om man rökte ändå. Vad som helst utom att behöva gå tillbaka till bilen igen.

Till slut kom jag in och allt blev bra. Eller ja, nästan allt. Tillvaron har liksom haft en fördröjning. Internetuppkopplingen har varit långsam, men det har min hjärna också så det gjorde inte så mycket.

Nu tar vi helg hörni!

Lev väl!

/Erika

IMG 6064 2

Nära kanten

Vi lär oss nya saker om oss själva varje dag, vi som lever med utmattning. Oavsett om vi är mitt i den eller har den bakom oss så lär vi oss. Det är både positiva och negativa saker vi lär oss. Roliga, jobbiga eller konstiga.

Varje dag visar vi dessutom oss själva att vi är starka. Vi orkar mer och mer trots att vi varit på botten. Suttit med dödsångest så stark att världens runt omkring försvunnit. Panikattacker som avlöst varandra som fått oss att förstå hur det är att inte ha kontroll över en enda del av sin egen kropp. Förstått hur det är att inte kunna stänga av.

Mitt under utmattningsdepressionen hade vi trillat över kanten och fallit djupt ner. Landat i eld, is, mörker och hopplöshet. Förvånats över att livet är så hemskt och fyllt av faror helt plötsligt. Därifrån ska vi ta oss upp. Krypa och klättra. Till slut står vi där uppe igen. Precis vid kanten. Vacklar. Vilket ska det bli? Ska vi orka ta ett steg in på fast mark eller kommer vi att börja falla igen, fast snabbare den här gången? Ingen vet allra minst vi. Det är så mycket som spelar in, så mycket som avgör.

Den ena dagen får vi fäste med fötterna, den andra känns det som att vi sakta glider bakåt igen. Farligt nära kanten.

En dag blir fästet bättre, stegen mer bestämda och kanten är inte riktigt lika skräckinjagande längre. Inte lika nära. Det är här det nya måste börja, här det gamla ska tas om hand. Det är nu allt ska tas tillbaka, allt utom det som gjort dig sjuk. Det går bra. Livet börjar leka igen. Elden härjar inte inom dig, iskylan har släppt och saker och ting är ljusare. Styrkan finns där och kommer att byggas på varje dag så att motståndskraften blir högre och högre. Ändå vet vi att det är så skört. En liten motgång, en liten kris eller ett litet snedsteg kan med storm föra oss närmare kanten igen.

Det är något vi får vänja oss vid att kanten alltid kommer vara närvarande. För oss finns ingen återvändo. Den kommer att vara en ständig påminnelse om att för mycket inte alltid är bra. För mycket kan bli en för stor börda. Det hjälper inte att blunda och låtsas som ingenting. Det är när vi gör det som fallet blir så långt och nedslaget så kraftigt. Den ständiga påminnelsen blir en vän, någon som talar om för oss att vad som än pressar oss och försämrar livet, så är det inte värt det. Aldrig värt att sätta oss själva i andra rummet. Vi måste alltid vara vårt förstaval.

 erika allvarlig

En handfull saker

Irrar runt. Min kropp har svårt att finna ro. Mina tankar snurrar runt och jag svårt att få fatt på dem. Tankarna går så snabbt, och jag önskar jag kunde lugna ner dem. Men så minns jag att jag ju alltid varit sådan. Mina tankar har ingen maxfart. 

Blicken fastnar i fjärran, men jag ser inget. Ser för mycket. Orkar inte ta in. Hur kunde världen bli så här? Vad har vi gjort fel? Hur kan vi rätta till det? Finns viljan?

Skriver för att få utlopp och finna ordning. Eller skapa oordning, i alla fall i andras tankar. Ställa obekväma frågor. Ibland hjälper det. Ibland förstår jag inte vad jag menar.

Tänker att jag måste sjunga mer. Eller dansa. Jag vet ju hur glad det gör mig, att dansa.

Funderar mycket. På jobb, på träning, på familj, på skrivande, på mat, på kärlek, på kläder, på livet, på välmående, på sömn, på boende, på tävlande, på vänskap. På det mesta faktiskt. Ibland vill jag blunda, sträcka ut handen och greppa om en handfull av sakerna och slänga bort resten. Men livet fungerar ju inte så. Allt måste rymmas i en kropp, i en tillvaro, i ett liv. 

Här och nu.

Finns du här och nu?

FullSizeRender 2

UA-74501118-1