"Att vara ensambarn är en sjukdom i sig självt"

Runt om i världen finns det antaganden om och ifrågasättande kring ensambarn. Eller endabarn som jag föredrar att säga. Att vara enda barnet innebär inte att du är ensam.

Jag är ett av dem. 

Det hela började med psykologen G. Stanley Hall (1846-1924). Han intresserade sig för barn utan syskon och påstod att de skiljde sig från barn med syskon så mycket att det var som en sjukdom. Hans exakta ord var; "Being an only child is a disease in it self".

Han tyckte sig kunna se vissa egenskaper och personlighetsdrag hos endabarnen som var mindre trevliga och gjorde dem speciella. Detta utvecklades senare till en sanning som vi i västvärlden tog till oss. Vad tänker du själv på när du ser ett endabarn framför dig. Just det, att det är bortskämt. Det är ett vanligt antagande, så vanligt att det är stereotypt.

Endabarn är bortskämda, allt för självsäkra, dåliga på att dela med sig, inte lagspelare, vill bestämma, vara medelpunkten och ensamma. De är också överbeskyddande, har äldre föräldrar, har aldrig behövt ta konflikter eller dela på föräldrarnas uppmärksamhet.

Vilken olycka. Eller?

speeddial

Sällan pratar om de personlighetsdrag ett endabarn kan utveckla som är bra. Vi är ofta starka och modiga, bra på att umgås med vuxna tidigt och utvecklas intellektuellt och motoriskt snabbare än andra barn. Vi är vana att ta tag i saker, och har våra ögon på priset för ingen har någonsin stått i vägen. 

delamed

Jag har själv aldrig haft problem med att vara det enda barnet till mina föräldrar. Hemma hade vi aldrig ens berört det när jag i första klass fick höra hur bortskämd jag måste vara som endabarn. Det är alltså andra som haft problem med det. Och om de inte haft problem så har de tyckt en massa, trott sig veta och förstå. Det värsta är när vänner eller andra människor jag har nära (ofta utan att veta om det), ser medlidande på mig eller råkar fälla en kommentar om endabarn. Då tänker de kanske på någon annan eftersom de ser mig som vilken vän som helst. Och det är det som är så typiskt med stereotyper - vi tänker inte på att de finns. De har blilvit sanningar.

Relationen med föräldrarna är annorlunda, det ska inte sägas annat. Antingen är den bra eller så är den dålig men man får ett speciellt band. Min mamma och jag är på något sätt både vänner, systrar och barn och mamma. Vi står otroligt nära varandra och kommer alltid att göra det. Min pappa och jag har också en relation som är stark och djup. Han har varit och är lika involverad i mitt liv som min mamma och de är de viktigaste jag har. Precis som att jag är viktigast för dem.

De har skämt bort mig med kärlek och utrymme, men inte med saker. De har gett mig verktyg för att kunna leva, men inte curlat mig. De har alltid ställt upp, men också talat om när jag gjort fel.

Min mamma och jag hörs nästan varje dag och pratar om allt och ingenting.

Ja, jag är ensam i vissa avseenden, men det har jag alltid varit så att det skulle vara synd om mig förstår jag inte riktigt. 

Mina föräldrar skaffade inte ett barn för att de var själviska, gamla eller vilka andra anledningar som kan finnas. De ville ha ett. Punkt.

Jag har en relation till mina vänner som ibland kan gå djupare än för de med syskon. Ofta kommer syskonen före vännerna, men i mitt liv har mina vänner första plats.

Hoppas jag förgyller just ditt liv, tack vare att jag är ett enastående endabarn. Ring mig när som helst, jag finns alltid där.

 

Kolla in endabarn.se för att läsa, inspireras och lära!

endabarn

Minns idag

Minns idag, alla dem som inte fick chansen att leva. Minns idag, vad som får oss att tänka på vi och dem. Minns idag, kraften i hat.

Minns idag, för de som överlevde.

Det är förintelsens minnesdag.

Vi får aldrig glömma

Jag gick i förintelsens spår
Såg vad nazisterna gjort
Kände lukten av död i längorna i Auschwitz
Jag vandrade omkring i Krakow och kände hur historien hann ikapp mig
Allt det lidande och sorg jag såg fångat i ett fotografi var inte hälften så jobbigt som att se tappra, modiga och kärleksfulla ansikten mitt ibland all förintelse
Jag blickade upp mot judarnas stad, mot det ghetto som blev deras sista hem och kunde inte föreställa mig deras smärta
Massgravar utanför en stad som inte vill men för alltid måste minnas
En skola av terror så overklig, så hård
Vinden som tog tag i mig på järnvägsspåret i Birkenau
Ett gigantiskt, kallt dödsläger gjorde det bara ännu svårare att förstå
Vi förstår inte
Vi kan säga att vi gör det, men hur skulle vi kunna förstå?
Skräck, hunger och förföljelse vet de flesta av oss vi inget om
Men vad jag vet är att jag vet mer och jag förstår bättre vad som hände
Hopplöshet och hopp på samma gång
Snälla, nu kommer vi överens om att det aldrig får ske igen
Det finns ingen ursäkt
Jag vill inte förlåta
Det gjorde de som utsattes, de förlät
Men vi får aldrig glömma
Börja hos dig
Stå emot rasister och nazister
Med kärlek kommer vi längre än de gör med hat
Nazisterna var inte starka eller modiga, de kände bara rädsla för allt som de själva inte var
Lova att aldrig glömma för det finns ett folk, fler än ett som alltid måste minnas
Vi som bara stod och såg på får inte ta för givet att vi alltid kommer att ha det bra
Jag är glad att jag fått träffa de människor som tog sin frihet tillbaka och höra deras berättelser
Kommande generationer får inte den chansen
Allt kommer att försvinna och förgås
Det är då vår skyldighet att föra berättelserna, historien och vår värdegrund vidare
Vilken värdegrund väljer du att stå på?
Jag väljer lika värde och kärlek till alla
Och jag, jag kommer aldrig att glömma

Erika Bergkvist, 2011

Sluta leva, annars dör du

Fundersam Erika

Media skrämmer mig. Ibland från vettet. Drar i mig och får min oro att krypa fram. Anfaller.

Att läsa om "tidiga tecken på alzheimers", "så här vet du om du har anlag för cancer", "gör du det här ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar", "stressen tar död på dig" gör inte tilllvaron speciellt gått. I alla fall inte min.

Det stressar mig omåttligt och gör mig rädd. Att undvika löpsedalarna eller inläggen på Facebook är omöjligt. De bara hoppar på mig.

Detta blev ännu mer påtagligt under den värsta perioden av min utmattning. Alla sjukdomar jag läste om, alla skräckhistoirer och allt som kom upp i mitt flöde på Facebook gjorde mig paralyserad. Allt skrämde mig.

Det blev bättre, men inte helt bra. Och det kommer det inte bli för vi blir skrämda varje dag. Fråntagen vår frihet. 

Media vill att vi ska vara rädda. Vill att vi ska må dåligt. Det enda de bryr sig om är att sprida sensationer. Struntar i effekten det kan ha på oss. De ökar på den ångest många av oss redan har kring vår hälsa och livet i allmänhet. Media visar vem som bestämmer. Varför skulle de annars göra det? Inte kan det väl vara för att hjälpa? I så fall gör det ett riktigt dåligt jobb. Hjälper oss att alltid tro det värsta.  

Det är förödande för en sådan som mig vars livboj var att googla mina symptom dagligen. Ibland i flera timmar. Försökte hitta svar på än det ena, än det andra. Det är en kamp att slippa ifrån detta envisa sökande. Det händer inte lika ofta nu. Och absolut inte under flera timmar. Men det händer. 

I mitt flöde på Facebook läser jag rubriker om sjukdom och död. Vägen till oro och ångest är inte lång för mig. Det räcker att jag läser ett kort inlägg och så är jag där igen. Sjuk. Dödssjuk. Media vill skrämma livet ur mig. Det är inga vanliga förylningar vi får läsa om. Det är det värsta tänkbara. 

Varför vill de att vi ska vara rädda? För allt? Varför skärmmer de oss så? Är det en konspiration som ska få oss att äta mer medicin, köpa ännu fler onödiga prylar. Sätta vår tro till dem istället för vår egen kropp och läkekonsten. Söka lösningar på saker som egentligen inte behöver någon lösning. Vill de verkligen få oss att aldrig mer gå utanför dörren på grund av alla ångest?

Det är som att de vill säga; Sluta leva, annars dör du!

Olika spelare. Olika tider. Alltid handbollslandslaget.

Kroppen värker av längtan. Hjärtat sjunger. Det är kärlek. Och jag vill bara vara där. Föra samman händerna gång på gång. Skrika tills min röst inte längre finns kvar. 

Även om det kan låta så, är det ingen person jag pratar om. Det är ett fenomen. En grupp människor som skapar glädje och magi tillsammans. Ett landslag som står mig så enormt nära, trots att jag inte känner en enda av dem. Ändå är de mina.

Varje januari ser jag spelarna i match efter match och upplever en passion som jag egentligen inte kan göra rättvisa med ord.

Jag är här hemma, men det finns inget ställe jag hellre skulle vara än där de är.

När Zacke trollar med bollen. När Äpplet gör sin tredje raka räddning. Ekberg som sätter ännu en straff. Det är stort. För mig.

Varje år ser jag tillbaka och minns. Alla matcher. Alla timmar framför tv:n med hjärtat i halsgropen. Händerna för ansiktet. I handboll kan allt hända. Pulsen som slår. Tårarna. Glädjetjuten.

Minns och ler åt känslan av att äntligen se dem live. Dessa spelare som varje år får mig att känna, jaga upp mig, svära och jubla. Detta landslag som hela livet funnits där. Det har aldrig spelat någon roll vilken placering de hamnat på. De är för alltid landslaget i mitt hjärta. De som får mig att gråta av lycka och eufori.

Tomas Svensson, Magnus Wislander, Johan Petterson och Ljubomir vranjes.

Kim Andersson, Tobias Karlsson och Mattias Andersson. Och Jonas Källman. Alltid Jonas.

Andreas Palicka, Jim Gottfridson, Lukas Nilsson och Albin Lagergren. 

Olika spelare. Olika tider. Alltid handbollslandslaget.

Det går snabbt. Det är hårt. Det är oförutsägbart. Det är snyggt. Det är ren kärlek. Till handbollen. Till idrotten.

Ikväll möter Sveriges nya handbollslandslag Vitryssland i åttondelsfinal i Lille. I Karlstad sitter jag, och jag vet att jag kommer skrika mig hes och klappa i händerna tills de inte längre känns som mina. De ska veta det, där nere i Frankrike. Spelarna ska veta att vi finns här. Alltid. För det gäller hjärtat, som klappar för dem.

DeeliOo erbjuder gratis annonsering för sportprylar

Alla ska kunna idrotta. Oavsett klass, oavsett ekonomiska tillgångar, oavsett bakgrund. Idrott är till för alla. Alla har inte råd att köpa prylar till idrotter som kräver mer material, som ishockey eller ridning. Tur är det då att det finns initiativ som lånar ut sportutrustninng, eller säljer begagnat. Vilket också är en vinst för miljön. 

På DeeliOo.se kan du annonsera ut den sportutrustning du har som bara ligger och inte blir använd. Du kan göra en familj, eller ett barn lyckligt genom att lägga ut just din utrustning till försäljning. 

Gå till www.DeeliOo.se och registrera dig!

UA-74501118-1