Error
  • The template for this display is not available. Please contact a Site administrator.

Nära kanten

Vi lär oss nya saker om oss själva varje dag, vi som lever med utmattning. Oavsett om vi är mitt i den eller har den bakom oss så lär vi oss. Det är både positiva och negativa saker vi lär oss. Roliga, jobbiga eller konstiga.

Varje dag visar vi dessutom oss själva att vi är starka. Vi orkar mer och mer trots att vi varit på botten. Suttit med dödsångest så stark att världens runt omkring försvunnit. Panikattacker som avlöst varandra som fått oss att förstå hur det är att inte ha kontroll över en enda del av sin egen kropp. Förstått hur det är att inte kunna stänga av.

Mitt under utmattningsdepressionen hade vi trillat över kanten och fallit djupt ner. Landat i eld, is, mörker och hopplöshet. Förvånats över att livet är så hemskt och fyllt av faror helt plötsligt. Därifrån ska vi ta oss upp. Krypa och klättra. Till slut står vi där uppe igen. Precis vid kanten. Vacklar. Vilket ska det bli? Ska vi orka ta ett steg in på fast mark eller kommer vi att börja falla igen, fast snabbare den här gången? Ingen vet allra minst vi. Det är så mycket som spelar in, så mycket som avgör.

Den ena dagen får vi fäste med fötterna, den andra känns det som att vi sakta glider bakåt igen. Farligt nära kanten.

En dag blir fästet bättre, stegen mer bestämda och kanten är inte riktigt lika skräckinjagande längre. Inte lika nära. Det är här det nya måste börja, här det gamla ska tas om hand. Det är nu allt ska tas tillbaka, allt utom det som gjort dig sjuk. Det går bra. Livet börjar leka igen. Elden härjar inte inom dig, iskylan har släppt och saker och ting är ljusare. Styrkan finns där och kommer att byggas på varje dag så att motståndskraften blir högre och högre. Ändå vet vi att det är så skört. En liten motgång, en liten kris eller ett litet snedsteg kan med storm föra oss närmare kanten igen.

Det är något vi får vänja oss vid att kanten alltid kommer vara närvarande. För oss finns ingen återvändo. Den kommer att vara en ständig påminnelse om att för mycket inte alltid är bra. För mycket kan bli en för stor börda. Det hjälper inte att blunda och låtsas som ingenting. Det är när vi gör det som fallet blir så långt och nedslaget så kraftigt. Den ständiga påminnelsen blir en vän, någon som talar om för oss att vad som än pressar oss och försämrar livet, så är det inte värt det. Aldrig värt att sätta oss själva i andra rummet. Vi måste alltid vara vårt förstaval.

 erika allvarlig

En handfull saker

Irrar runt. Min kropp har svårt att finna ro. Mina tankar snurrar runt och jag svårt att få fatt på dem. Tankarna går så snabbt, och jag önskar jag kunde lugna ner dem. Men så minns jag att jag ju alltid varit sådan. Mina tankar har ingen maxfart. 

Blicken fastnar i fjärran, men jag ser inget. Ser för mycket. Orkar inte ta in. Hur kunde världen bli så här? Vad har vi gjort fel? Hur kan vi rätta till det? Finns viljan?

Skriver för att få utlopp och finna ordning. Eller skapa oordning, i alla fall i andras tankar. Ställa obekväma frågor. Ibland hjälper det. Ibland förstår jag inte vad jag menar.

Tänker att jag måste sjunga mer. Eller dansa. Jag vet ju hur glad det gör mig, att dansa.

Funderar mycket. På jobb, på träning, på familj, på skrivande, på mat, på kärlek, på kläder, på livet, på välmående, på sömn, på boende, på tävlande, på vänskap. På det mesta faktiskt. Ibland vill jag blunda, sträcka ut handen och greppa om en handfull av sakerna och slänga bort resten. Men livet fungerar ju inte så. Allt måste rymmas i en kropp, i en tillvaro, i ett liv. 

Här och nu.

Finns du här och nu?

FullSizeRender 2

Faller framåt baklänges

Vad fick mig att sätta fingrarna till tangenterna idag då? Som alltid handlar det väl om att försöka samla ihop mig själv och mina tankar. Vi får se om det fungerar. 

Den här dagen. Ja, den har varit...både och. När det gäller ALLT! Jo det är sant. Jag vet liksom inte vad den vill säga mig. Ena stunden vill jag skejta ner för gatan och nynna "Det går bra nu", medan jag i nästa får en mental tvärnit och istället vill sitta på en blåsig klippa och sjunga "Not ready to make nice". 

Låt mig förklara. Först kommer solen och jag är överlycklig, tills det visar sig att det är typ två minusgrader i luften när man färdas på en cykel. Sedan kommer ett kul förslag och jag känner återigen för att nynna något i stil med "I'm feeling good", för att en stund senare när det kommer ett nej, stänga in mig i ett mörkt rum och lyssna på "Fanfanfan". 

Har haft en hel del kontakt med en bästis under dagen, och vi har skrivit till varandra om diverse kroppsvätskor, och jag har verkligen känt hur jäkla roliga vi är. Det är inte sunt egentligen. Hade det varit för sjuttio år sedan hade vi blivit inlåsta.Ätit så mycket mat under lunchen att jag lovade både mig själv och bästis att aldrig äta igen. Maten hade liksom fastnat.

Jag som är extremt oklumpig, och faktiskt rätt graciös (har dansen att tacka för det) har idag gått in i saker så att jag argt utropat "Men vad fan" eller "Ajjjjj!" flera gånger. Det har varit dörrkarmar, hissdörrar och sängar. Genast börjat sjunga på en ny låt, typ "Crash and burn" och fundera på om jag kanske har fått yrsel igen för det här är inte likt mig.

Sedan går det bra en stund igen och jag njuter av att äntligen ha hårtvättsdag (ja sådana dagar har jag), men så händer något som aldrig hänt mig. Detta tack vare att jag inte är en sådan som går med huvudet före in i ett fönster och får ett djupt jack som det forsar blod ur (jag vänner som gör sådant däremot). När jag står där upp och ner, böjd in i duschen, och lägger ner munstycket precis som jag brukar, så vänder det på sig och hela jag blir sjöblöt. Så oväntat och jag är så förvänad att jag blir handlingsförlamad. Det här händer inte. Jag pysslar liksom inte med sådana saker. Jag är ju känd för att vara hel, ren, torr och lite fyrkantig. Ordning och reda, pengar på fredaf.

Om det ändå kunde liksom "be raining men" eller något. Där och då kände jag att turen vände och "Goodbye to you" helt plötsligt var rader som letade sig in i mitt huvud.

Under dagen har jag också gått och haft repliken "ghosts of his past" från Harry Potter och den flammande bägaren i huvudet. Ni vet den scenen när Reeta Skeeter intervjuar Harry för en artikel i The Daily Prophet och hennes självskrivande penna hittar på hälften av vad den skriver ner och inte alls är sådant Harry säger. Hur som helst dök det upp för att jag sprang på olika människor från det förflutna. Både i verkliga livet och i den digitala världen. Inte för att jag skulle kalla dem spöken, de ser väldigt levande ut faktikst, men när flera liksom radar upp sig under samma dag, funderar på vad ödet nu vill tala om för mig. Inte för att jag tror på ödet så ofta, men ändå.

Det känns lite som att jag har fallit framåt, baklänges om du förstår vad jag menar.

Blev du något klokare? 

Inte jag heller.

FullSizeRender

Tröttheten från helvete

Det var längesedan jag vaknade utvilad. Trots att jag borde vara utvilad med tanke på hur mycket jag sover och vilar. Det är inte en trötthet som vem som helst känner. Innan allt det här var jag ofta trött. Det var i alla fall vad jag trodde. Då var jag vanligt trött. Trött på det sättet man blir efter ett tufft träningspass, efter en utekväll eller efter att ha jobbat en hel vecka. Det var en barnlek. Ja faktiskt. Nu är jag på riktigt dödstrött. 

Trött. Sömnig. Seg. Långsam. Dimmig. Orkeslös. Avskärmad. För mycket i mig själv. 

Sömn har alltid varit viktigt för mig, men nu är det vad jag helst av allt vill göra vissa dagar. Det spelar ingen roll om jag fått nio eller fem timmars sömn. Jag är precis lika trött. Lika utmattad. Sådana dagar blir jag inte hungrig, vill inte gå ut, vill inte läsa, vill inte umgås. Jag vill ingenting. Bara få sova. Försöka bli kvitt tröttheten. Sova tills jag orkar igen. Vila tills energin finns så den räcker och blir över. 

Värst är det på morgonen. Är varken morgon- eller kvällsmänniska, men jag har i alla fall kunnat vara vaken. Vara med. Nu går jag igenom uppvaknanden som varar i timtal. Jag ligger precis under ytan och kan inte ta mig upp. Det känns som att jag håller på att drunkna i sömn. Som att något håller mig nere, trycker mig tillbaka. Jag tar mig inte upp, hur mycket jag än kämpar och försöker är tröttheten för stark. Den vill så gärna vinna, och ofta gör den det. Det är en trötthet som gör att min högsta önskan är att sova för alltid. Eller i hundra år, som Törnrosa. Då kanske jag skulle vakna på plus. 

Det är en trötthet som gör mig arg och ledsen vissa dagar. Jag vill ju göra saker, vara vaken, innerst inne. Hela jag drar åt olika håll och jag försöker lista ut vilken del som är starkast. Vem som vill mest. 

Tänk dig att du är ditt allra tröttaste jag, så att du knappt orkar stå eller prata. Sedan dubblar du det. Då kanske vi kommer i närheten av hur en utmattning känns vissa dagar. Fast bara nästan.

Att nöja sig är inte ett alternativ för mig

Tro mig, jag vet. Vet att en del av mina vänner och delar av min familj oroar sig lite. Kanske rent av funderar på om det är något fel på mig. Det kan mycket väl vara så i flera avseenden, men inte i just det här.

Mina vänner förlovar sig, gifter sig, köper hus och skaffar barn. En del har till och med hunnit skilja sig. Jag är så glad för deras skull (inte de som skiljt sig då, om de inte vill att jag ska vara det, men ni förstår vad jag menar) och jag älskar att se dem lyckliga. 

Är jag lycklig då? Som inte har villa, vovve och Volvo? Oftast, ja. Eller för all del hus, katt och matkonto. Saknar jag det? Nej, oftast inte. Är det för att jag aldrig sett mig själv göra de där sakerna? För att jag aldrig funderat på vad jag förväntas göra. Utan bara gjort. Struntat i saker som är konventionella och en del av det liv många ser framför sig som det man ska leva? Kanske. 

Eftersom det är en stor del av den stora normen som finns kring det vi kallar livet, funderar jag självklart ofta på det här. Varför jag inte längtar eller saknar. När jag funderat en stund kommer jag fram till att en hund, ett hus på landet, helst i ensamhet skulle vara kanon. 

Ja, för jag är tjejen som aldrig fattade vad som var grejen med att leka Mamma, pappa, barn. Inte förstod jag vad mina jämnåriga menade när de berättade hur många barn de skulle ha när de blev stora. Jag minns att jag tänkte att det var befängt (även om jag använde andra ord för det på den tiden då jag var sju år) och att det där med att bli vuxen kunde vänta ett bra tag. Varför ha så bråttom? Låt mig borsta håret på min Barbie eller gräva i sandlådan i fred.

Oavsett vad min inställning och mina tankar beror på så är problemet inte mitt när det kommer till att träffa någon som jag eventuellt skulle kunna köpa hus, kanin och Opel tillsammans med. Ja männens, killarnas, pojkarnas alltså. Det är inte det att jag inte kan hitta en man som älskar mig, utan att jag inte kan hitta en som jag älskar. 

Sällan träffar jag någon som intresserar eller lockar mig. Någon som jag är villig att lägga tid på eller ge min uppmärksamhet. Ororar du dig för någon av dina vänner som är singlar och dessutom kvinnor? Då ska du lyssna nu. Det handlar inte om att det är något fel på alla singeltjejer där ute. De är inte oönskade eller oattraktiva. De är ensamma för att ingen är bra nog. Det kanske låter hårt, men jag tror ofta det är en av anledningarna. Tyvärr är det dock alltid synd om singeltjejer. Kvinnor som ingen verkar vilja ha. Alltid mer synd om dem än om killar som länge lever som ungkarlar. Ja det där med att vara ungkarl kan ibland ses som lite charmigt till och med. En kvinna ses istället som patetisk eller sorglig, när hon borde ses som stark och häftig.

Det som oroar mig när jag möter en kille är inte ifall jag kan imponera på honom, utan ifall han kan imponera på mig. Vara spännande nog för att jag inte ska tappa intresset efter fem minuter. Finns inget djup, en bra karaktär och en hyfsad självkänsla kommer nämnda kille drukna i mitt sällskap. Försvinna in i den där skuggan som reser sig över Mordor, medan jag befinner mig i Lothlorien. Han måste känna sig själv och veta sitt värde utan att vara ett rövhål. Det måste vara någon som kan ta att jag är en egen person med en stark röst, utan att vilja lägga benen på ryggen och i rekordfart springa mot Örebro. Än så länge har jag faktiskt inte träffat många av den sorten.

Jag vill träffa någon jag kan ha riktiga konversationer med. Inte bara någon som vill ha mig för att jag råkar se hyfsat bra ut. Det är viktigt med någon som har egna åsikter och som kan prata om döden, svensk inrikespolitik och miljöhotet. Och om Harry Potter om jag skulle känna för det. Någon som utmanar mig och kan inspirera och stimulera mig intellektuellt. Skratta åt mina skämt och inte bara vilja att jag ska skratta åt hans.

Det som kanske förklarar mitt singelskap mest är att jag inte alls är rädd för att vara ensam. Jag gillar ju att vara ensam till och med. Tack vare det är jag istället orolig för att vara med fel person. Att jag ska lägga tid och kraft på någon som visar sig vara en tråkmåns, skrämmer mig mer än all ensamhet i världen. Hemska tanke!

En dag kommer jag kanske träffa någon, en dag kommer jag kanske skaffa barn, köpa den där bilen och ha ett gemensamt matkonto men det kommer aldrig bli bara för att. 
Jag är och kommer aldrig vara en person som går in i en relation bara för att få vara i en, jag tycker för mycket om mig själv för det.

Jag vet vad jag vill ha och skulle aldrig nöja mig med det som råkar finnas framför näsan på mig. Kanske är det för att jag är vän med ensamheten och med mig själv, eller något helt annat.

Egentligen handlar det nog om att den relation jag har till mig själv oftast är riktigt bra och ja, om jag ska vara ärlig kan det vara en standard som är svår att nå upp till.

IMG 3285