Sprider du bra eller dålig energi?

Tunnel med färgglada lampor

Något som påverkar oss mer än vi tror är andras känslor. Vilket ju då också innebär att du och jag påverkar andra genom vilka energier vi sänder ut. När man säger det så låter det kanske lite flummigt, men häng på ändå.

Olika människor känner av stämningar, humör och känslor olika mycket. En del väldigt mycket, andra nästan inget alls. Ofta är vi inte medvetna om det själva, nej det är inte ovanligt att vi känner oss själva väldigt dåligt och inte alls har någon insikt i varför vi mår som vi mår. En fråga vi borde ställa oss varje dag för att kunna fungera som individer. Vi känner saker men tänker inte så mycket på varför eller när och hur. Känslorna bara är där, eller så trycker vi undan dem. Inget av alternativen är speciellt bra, speciellt om det gäller sådant som får oss att må dåligt.

Har du, som jag, genomgått en kris i livet? Du kanske befinner dig i en just nu eller så har du någon närstående som för tillfället kämpar med något. Det brukar heta; Inget ont som inte för något gott med sig. I det här fallet brukar det stämma. Innan min livskris funderade jag sällan på varför jag kände det jag kände. Det spelade ingen roll om det var glädje, oro eller rädsla. De fick bara vara där en liten stund, tills jag bestämde mig att trycka undan dem längst in i mina mörkaste vrår.

Nu, en utmattningsdepression senare, kan jag direkt härleda mina egna känslor och mitt humör till människor omkring mig, min egen stress eller hur jag tar till mig saker och ting. Hur jag väljer att ta hand om mina, och andras, känslor. I större utsträckning kan jag välja det som gör mig gott och sortera bort det som tar ner mig.

Mitt under de brinnande inre krigen är det svårt att värja sig mot känslor och stämningar. Ja för mig var det omöjligt. Det var som att jag hållit tillbaka så många års kamp och frustration att allt kom upp till ytan på samma gång. Om jag då träffade någon som var stressad eller sur, då blev jag också det. Jag tog in även den personens känslor och lade dem uppepå mina egna. Det var som att bli angripen av ett virus som hela tiden ökade i styrka.

Efter en kris, ett sammanbrott eller sjukdom tar det ett tag att komma ta sig ut i ljuset igen. Du måste först samla material för att kunna bygga upp dig själv igen.

Något du alltid kommer att ha med dig är vikten av att ta hand om dina känslor och, för att återknyta till att sprida energi, hur lätt du kan påverka andra med vad du sänder ut för signaler. Handlar det om härliga känslor som gnistrar av positiv energi, så är det bara att ösa på (oftast). Är du glad blir andra glada. Om det däremot kommer till negativa känslor som stress, oro eller irritation är det inte riktigt lika bra att dela med sig av dem. Här har du istället ansvar för att uttrycka dem, tala om vad som stör och inte låta det gå ut över andra. 

Att tackla känslor kan bli något helt nytt. En värld där de är något av det viktigaste du har, både inom dig och dem du visar utåt. Du börjar förstå att det bästa du kan göra är att istället för att visa dåligt humör, stressa eller anklaga andra människor olika saker, är att tala om att du har en dålig dag, be om hjälp och lösa de problem som uppstår genom att vara konstruktiv. Gärna tillsammans med andra. Och att prata om sina känslor är enormt underskattat, det kan göra under för en dålig dag. Ja det kan till och med göra en bra dag ännu bättre.  

Du är ansvarig för dina egna känslor mer än något annat. Du kan välja att inte bli arg, du kan välja att se positivt på tillvaron, du kan läka dig själv genom att prata om det som får dig att må dåligt, du kan välja att inse att stress inte löser något och du kan välja att sprida bra energi. Allt detta är avgörande för om människor kommer orka vara en del av ditt liv någon längre tid. Att vara god, snäll och glad är tre otroligt underskattade egenskaper idag.

Så tänk efter...vad får din tillvaro att bli ljusare?

Det svåraste i den här världen är att leva i den

Det är svårt att beskriva hur det verkligen står till. När någon frågar menar jag. För jag vet inte riktigt hur jag mår, och hur jag känner. Och vad tusan svarar jag när de flesta förväntar sig ett snabbt "det är bra, hur är det själv" och inte alls vill höra sanningen. Vi kunde lika gärna fråga varandra om bilen går bra.

Å ena sidan är jag glad, för jag mår så mycket bättre. Å andra, är jag ledsen för att jag fortfarande inte riktigt hittat en lugn plats i mig själv igen. Ingen plats att vila. Inuti pågår fortfarande stormar då och då, och så fort det kommer en psykisk motgång blir det ett rasande oväder.

Till viss del kan jag slappna av bättre än förr, och tänka annorlunda. Trots det kan jag bli så rädd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland vet jag inte ens varför jag är rädd. Rädlsan är väldigt ologisk. Och diffus. Vissa gånger är jag rädd för livet självt. För hur det kan skada, såra, överraska och överumpla. Slå ner mig till marken. Skoningslöst och hårt.

Gång på gång får jag lyssna till fördomar om stress, om kvinnor, om utmattning och om antidepressiva. Det är så lätt att glömma antar jag. Att jag har varit väldigt sjuk och fortfarande kämpar med ängslan, förvirring och en kropp som inte fungerar så bra varje dag. Det är självklart okej att skämta om det, det gör jag ju själv, men tar också hänsyn.

Många, eller de flesta, saknar dessutom kunskap om stress och hur det är att bli sjuk av stress. Med allt jag har försöker jag att sprida, dela, informera och prata om det. Tyvärr vill inte alla lyssna. Det gör mig också rädd. Vill du inte förstå, är du också rädd? Eller så bryr du dig helt enkelt inte förrän det händer just dig.

Utåt ser jag ut och verkar precis som vanligt. Bara en del kan se förbi det. De som varit med om det själva eller människor som är enormt empatiska av naturen. Säger inte att det är varken bra eller dåligt, men om man vet om att någon är eller har varit utmattad kanske lite eftertanke är att önska.

Till slut hamnar jag i frågan om hur tusan en människa ska lyckas slappna av när livet inte tillåter det. Vi är inte gjorda för att leva så här, i en värld som är uppyggd på tid. Det enda vi har är tid, men ändå har vi ständig tidsbrist. Vi stressar fram livet och allt vi fyller det med. Gör det till en tävling, där ändå ingen kommer att stå som vinnare i slutändan. En tävling fylld av onödiga strävanden för våra hem, våra kroppar och våra jobb. Saker som ingen kommer att bry sig om när hundra år till passerat. Det är det som är felet idag. Vi uppskattar inte en god människa, en person som är snäll och ärlig. Vi uppskattar en rik människa, som är snygg, har en galen karriär och är populär. Och vad slutar det i för många av oss? Utmattning. Vi kämpar och strävar tills vi inte orkar längre, och den hårda vägen får vi lära oss vad livet egentligen borde handla om.

Som friidrottare har jag en plats för tävlande. Det är på löparbanan. Jag vill få utlopp för mitt tävlande där, och när jag går därifrån vill jag vara fri. 

Det svåraste i den här världen är att leva i den.

erika

Än så länge håller jag vad jag lovat

Inläggen har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det är faktiskt inte okej. Har ingen bra förklaring på varför, mer än att jag skrivit för hand i en bok istället om sådant ni kanske inte vill läsa om. Eller som jag inte vill att ni ska läsa om. Jaja, hur som helst är mina dagar liksom proppfyllda med annat. Typ jobb, mat, träning och sömn. Som för alla andra, även om jag kan lova att jag sover och vilar mycket mer än gemene man eller kvinna.

Soffan

Jag vill ju skriva, men när jag först jobbat åtta timmar, tränat i nästan två, ätit mat och sedan får syn på soffan kan jag liksom inte motstå dess dragningskraft. Den står där helt grå och mjuk. Med färglada kuddar, filtar och bara lyser mot mig. Lovar vila och tröst. Det finns inget annat än att falla ner i dess djup och blunda. Vi har liksom längtat efter varandra hela dagen och kan nu inte hålla oss ifrån varandra. Det är en vacker relation. Evig. Sedan ligger jag där och tittar med ett öga på Leif GW eller Rapport och äter mörk choklad. 

Glad påsk

Påsk har det varit i alla fall. Så Glad Påsk, i efterskott. Lediga var vi också, och som alltid bara flög den ledigheten förbi. Ett minne blott fyllt av träning, skog och godis. Mest godis. Under påskafton åt jag, som så många andra, så mycket godis att jag dyrt och heligt lovade mig själv och hela världen att aldrig mer, eller i alla fall inte förrän runt jul, äta godis igen. Tills det blev söndag och påskdag och jag efter en promenad i stilla snölandskap kände att lite snask var en god idé. Så jag åt igen, och lovade än en gång att inte äta godis på mycket länge. Inte förrän nästnästa jul till och med. Nu har det gått snart fem dagar, och än så länge har jag hållt vad jag lovat. Det kommer väl brytas i helgen det där löftet. 

Lisebergskaninen ger mig kalla kårar

Ni vet sådana som klär ut sig i olika dräkter? Jag menar sådana som Lisebergskaninen eller någon annan maskot. De gör mig mycket illa till mods. Jag är rent av rädd för dem. Försöker att inte visa det, för då kommer de närmare. De är som katter, de känner instiktivt att jag inte gillar dem och just därför ska de komma och kladda på mig. Nu är jag dessutom tvingad att stå ut med detta på jobbet under en tid. Folk som byter skepnad är inte riktigt min grej, vi kan ju aldrig riktigt veta vad som gömmer sig där inuti.

Ta ingen skit

Det här med att inte ta någon skit har blivit än tydligare för mig efter förra året. Då var ju liksom allt skit i perioder. Det var skit med mig, med andra, med livet, med magen, ja hela världen var skit. I alla fall i min värld. Mitt tålamod vad gäller människor var inte topp kan man säga, och just det verkar jag ha tagit med mig och fortsatt att utveckla. Det är svårare att ta skit nu, att släppa skiten och ännu svårare att låta bli att bemöta den. Om jag inte gör det känns det som att den ska äta upp mig. Och det är ju faktiskt mest bra. För mig i alla fall. För andra vet jag inte. Har hört att jag är lite skärckinjagande ibland. Tyvärr får jag höra, se och uppleva skit på något sätt varje dag i form av fördomar, dumma kommentarer, lathet och skitsnack. Det måste bekämpas. Det är roten till allt ont. 

Apropå ingenting

Längtar efter värme, som alltid den här tiden på året. Nu är jag så trött på att frysa. Att gå med dubbla lager kläder, sitta under en filt och inte våga stiga upp ur sängen på morgonen med rädsla för att frysa ihjäl på väg till toaletten.

Vi har börjat med träning under arbetstid på Roofac. Det är helt fantastiskt. Det är den bästa förmån jag kan tänka mig. Och vi gör något tillsammans allihop.

Skam har inlett sin sista säsong. Det förgyller ju tillvaron lite. Dags att börja tänka på norska, låtsas prata norska och önska att jag vore 18 år igen.

Bra så. 

Trevlig helg!

Sengångaren i mig

Klockan ringer 05:20 och tröttheten är enorm. En tung filt vilar över mig, som inte går att dra av. Trots att uppvaknandet sker vid denna tid varje dag, och har gjort i många år, blir det aldrig bättre. Jag är lika trött år ut och år in.
Jag är helt övertygad om att jag föddes trött. Att det aldrig kommer att bli lättare att vakna. Vissa av oss är väl sådana. Trötta.
 
Varje morgon när mobilens melodi plingar igång utspelar sig ungefär följande;
 
Sömnen vägrar släppa taget om mig där jag ligger i värmen. Ringsignalen får kämpa hårt och ringa länge innan den lyckas dra upp mig till ytan. Jag tänker att det inte är sant att det redan är dags att gå upp. Tänker att jag dör om jag måste lämna denna underbara värme och trygghet. Kisar mot mobilen och trycker på snooze. Önskar i mitt stilla sinne att jag kunde snooza hela dagen. Det här upprepar sig några gånger, allt mellan två och tio beroende på exakt hur mycket jag förnekar att det är dags att gå upp.
 
Det krävs en hel del tjat för att få upp mig ur sängen, och som om uppvaknandet inte vore svårt nog är det jag själv måste tjata. “Gå upp nu Erika”, “Gå upp, gå upp, gå upp!”, “Kom igen nu, du klarar det”. Kan inte ens föreställa mig vilket arbete min mamma var tvungen att lägga ner på mig när jag var yngre, till och med jag själv tycker att jag är jobbig som inte vill gå upp.
 
Till slut kommer jag ändå upp ur sängen, ofta med någon sur kommentar eller ett jämrande. Ställer mig upp och trevar efter dörren till sovrummet. Oseende tar jag mig mot badrummet för att borsta, tvätta, sminka och dofta. Det är först när jag kommer till sminkningen som jag får upp ögonen, mest för att det är nödvändigt att jag kan se var jag kladdar med penslarna. Det är också under detta moment som jag varje morgon tänker att det faktiskt inte är så illa. Jag ska nog ta mig igenom den här dagen också.
 
Tro det eller ej men jag är inte en person som ofta försover mig eller kommer sent. Det kanske inte går ihop men för att kompensera för min trötthet har jag blivit expert på att göra mig iordning på kortast möjliga tid. Har jag sju minuter på mig, tar det sju minuter. Har jag 15 minuter, tar det 15 minuter.
 
På grund av, eller kanske tack vare, längtan efter sömn har jag varit med om en hel del tokigheter kopplat till just detta. Svarar ofta rätt och riktigt på frågor trots att jag nästan sover, varit nära att bryta näsan då jag gått in i väggar eller dörrar, somnat sittande på toaletten och tagit handkräm på tandborsten istället för tandkräm. Sådana saker.
 
Sengångaren i mig märks inte alls under resten av dagen, ändå har jag hela livet drömt om att bara kunna studsa upp ur sängen för att det verkar så härligt att vara pigg på morgonen. Nu är jag inte sådan, och har bara fått gjort det bästa av situationen.

Mina texter i KT

Missat att jag börjat skriva för Karlstads-Tidningen? 

Ingen fara. Du hittar alla mina krönikor om du klickar på länken nedan. 

Okej, än så länge finns det bara en, men det fantastiska är att nästa kommer redan på torsdag! 

Ha det!

Erika Bergkvist för Karlstads-Tidningen

UA-74501118-1