Påminner mig själv att andas

Det senaste året har livet tagit mig på en vindlande väg, som inte haft en enda raksträcka. Förrän nu. Nu tycker jag mig se lite längre framåt, och det är lättare att välja höger eller vänster när jag väl står i korsningen.

Jag fick nyligen frågan vad jag gör nu för att inte falla tillbaka, inte hamna i utmattning igen. Hur jag undviker stressen. Det finns tre saker som hjälpt mig under hela det gågna året och som jag kommer att forstätta med livet ut.

Andas

Kom ihåg att andas. När jag känner att något blir jobbigt, svårt eller ångestfyllt tänker jag på andningen. Att andas ner i magen, och sluta upp med bröstandningen. Det lugnar hela kroppen. Allt från hjärnan till hjärtat och andra muskler. Genom djupa andetag talar jag om för kroppen att det är okej, ingen fara, jag är trygg. Det kyler ner kroppen, tar bort den kokande känslan inombords. Allt tack vare yoga. Jag går inte i yoga regelbundet, och jag yogar inte varje dag, inte ens varje vecka. Men jag har en uppsättning övningar som jag kan ta till när jag behöver lugna kroppen, och då handlar det framför allt om olika sätt att andas. 

Det är bara en tanke

Det allra viktigaste min terapeut lärde mig var att tänka följande; Det är bara en tanke. När vi är stressade och hotade tänker vi inte rationellt. Allt knyter sig och vi kan enbart se och känna den där faran. För mig har det hjälpt enormt mycket att ta de tankar som fyllt mig med ångest och se på dem för vad de är; i mitt huvud. De är bara inuti mitt huvud. Det är jag som tänkt tankarna vilka skrämt upp mig. Bara för att jag tänker det, är det inte på riktigt. I början var det svårt, för när man är utmattad och deprimerad är de mörka tankarna allt man har och att ifrågasätta dem gör inte tillvaron lättare. När jag väl lärde mig att se på mina tankar på det sättet, kunde jag göra mig fri från några av de värsta marorna.

Känna mig själv

Jag trodde att jag kände mig själv. Att min självkänsla var toppen. Så fel jag hade. Det är det jag jobbar mest med nu. Lära känna mig själv igen. Försöka hitta vägar som passar mig. Se vad som får mig att må bra. Lära mig varför jag reagerar på ett visst sätt i olika situationer. Försöker se mitt egenvärde, och i ärlighetens namn är det en sådan sak som alla borde träna på. Varje dag vill jag acceptera mig själv, förlåta mig själv, visa mig själv förståelse och se till att överösa mig själv med kärlek.

Ha en grym tosdag alla!

e4

Kallur gör sitt sista, Rogemyr sitt första

Häcklöperskan Susanna Kallur har under hela sin karriär varit en stor inspirationskälla för många. Både för idrottare och icke-idrottare. Hon har varit varm, klok och glad. Framför allt har hon visat hjärta, glöd och vilja. Guldet under EM i Göteborg 2006 strålar fortfarande klart och är tillsammans med hennes come back senaste åren bland de finaste minnen jag har av henne. 

Kallur gör i helgen sitt sista mästerskap. Det smärtar, men jag ler för hon har varit en sådan inspiration och visat att precis allt är möjligt. Aldrig, och då menar jag aldrig, gett upp. Gått genom eld och vatten för att komma dit hon är idag. I mina ögon är hon värd bragdguldet, årets kvinnliga idrottare och Jerringpriset under Idrottsgalan nästa år. Hon kommer antagligen inte nomineras i någon av kategorierna, men hennes insats för idrotten i allmänhet och friidrotten i synnerhet är stor. 

Kallur har visat att hon hör hemma i mästerskap och landslag oavsett tidpunkt, och har aldrig levt på gamla meriter, oavsett vad delar av idrottssverige tyckt och tänkt. 

Hon är en av de mest enastående idrottare vi har i Sverige. På oändligt många sätt.

En annan häcklöpare, Maja Rogemyr från Karlstad, gör sitt första stora mästerskap. Någonsin. Hon har inte varit med i varken ungdoms- eller juniormästerskap tidigare. Men oj vad hon hör hemma i detta inomhus-EM i Belgrad. Ni som inte känner till henne kommer få se ännu en fantastisk idrottare göra entré. Jag är pirrig och glad för hennes skull, för vägen dit har inte direkt varit spikrak. 

17038465 1910943832462000 7081784189365688325 o

Maja Rogemyr efter iSM-guldet över 60m häck 2017. Tillsammans med solstrålen och höjdhopparen Sofie Skoog bildar hon en duo från IF Göta Karlstad under mästerskapet.

Vi är många som tränat och tränar vid sidan av Maja. Sett henne i med och motgång. Precis som Sanna Kallur är hon en av de klokaste, varmaste och mest strålande människor jag möter i Våxnäshallen en eftermiddag en helt vanlig tisdag. Maja Rogemyr bryr sig, på ritkigt. Och hon älskar häcklöpning.

En stjärna lämnar, en annan träder in. Det är vemodigt och vackert. Sorgligt men förväntansfullt.

Tack Sanna, för allt. Och lycka till.

Du är grym Maja. Kör hårt.

 track

Antidepressiva - min rädsla

Den starka blir för alltid svag. Klippan som till slut rasar ner i havet. Som resten av livet ska ligga där och guppa. Ibland med huvudet över vattenytan. Ibland uppslukad av det svarta och blytunga.

Det är inte du. Det passar inte in. Ingen trodde det. Allra minst du själv. Men så kom livet ifatt. Slängde en blöt filt över dig, som du stundtals inte vetat om du ska orka lyfta bort. Livet stannade av, blev dystert. Kroppen orkade inte bära dig längre. Den sa att det fick vara nog. Du är inte så stark som du tror, sa den. I början var kroppen starkare än du. Med lätthet kunde den få dig att stanna kvar i djupet, utan minsta antydan till reträtt. Du trodde på den också. Trodde på kroppen som sa att du var dödssjuk, utan hopp. Den visade ingen benådan. Sedan kom huvudet ikapp och mörkret blev totalt.

Du är inget, kan inget, orkar inget och ska inget. Du är min nu. Du har själv skapat mig och nu ska du betala. Tanken trodde du också på. Allt tanken sa var sant. Allt mörker tanken bjöd omfamnade du som en livboj. Du tänkte; jag kan inte må bättre men jag kan må ännu sämre. Den chansen tar jag, bara för att få känna något.

Aldrig har du varit så långt från dig själv samtidigt som du varit så nära. Den där fungerande, duktiga och vettiga människan är borta. Du finns inte längre. Ändå känner du dig så otroligt levande, för allt som inte är inom dig känns obarmhärtigt tydligt. Varje andetag, varje ljud, varje steg. En känslig person med förmågan att uppfatta precis allt. Utanpå. Alldeles för tydligt känner du beröring. Ljuset gör ont. Huvudet sprängs av ljudet. Du vill inte känna.

Det finns ingen som kan förstå. Ju mer du försöker förklara desto mer otydliga blir dina tankar. Dina vänner ser tveksamt på dig, och du undrar vad de tänker. De ser inte på dig som förr. Inget är som förr.

Ska det alltid vara så här nu, frågar du dig gång på gång på gång. Du letar utvägar och vägrar tro på vad läkekonsten säger har drabbat dig. Du söker efter svar på frågor bara du fortsätter att ställa. Enligt andra är du redan utredd och klar. De vet vad som hänt. Du har fortfarande ingen aning. Du bara väntar på nådastöten. På ett slut.

Sökandet efter svar växer och upptar dina dagar, kvällar och nätter. Det kan omöjligt vara som de säger. Aldrig att du...nej det måste finnas en annan förklaringr. En diagnos som går att ta på, ett fel som går att operera bort. Sökandet blir din sista livboj, ett beroende som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Ditt lexicon finns klistrat i handen. Det lämnar aldrig din sida. Tvärtemot alla människor som fortsätter sina liv, trots att ditt ligger i spillror och du snart ska dö. Så sorgligt att ingen verkar se. Ingen mer än du ser tecknen. Sanningen. Du är ledsen för din egen skull. Fast mest för andras. Insikten om att det snart är slut har funnits så länge och visat sig så tydligt att du till slut accepterat det. Nästan blivit vän med det.

Viljan finns fortfarande men även den har börjat kvävas. Varför ska du kämpa när det ändå inte finns något värt att kämpa för. Din tid är förbi. Ingen hjälp finns att få. Det är över nu.

Då, just då slår den där tanken om slut an något inom dig. Du lovade ju. Kommer det till en punkt där du önskar att ditt liv inte ska fortsätta, då du inte längre vill finnas, då måste du ta steget. Det du aldrig kunnat tänka dig. Du lovade dina nära och kära. Lovade att ta hjälp, att svälja stoltheten och rädslan och börja leva igen. Ett löfte är ett löfte. Steget måste tas.

Nu finns de framför dig. Du överväger att strunta i löftet, det är ju ditt liv. Din kropp. Du vill strunta i löftet och glömma att du ens tänkt tanken att ta dem. De är det mest skrämmande du haft i din hand för du vet vad de har kraft att göra med dig. Tårarna rinner, det gör ont inombords. Ord som tröstar, försäkrar och uppmuntrar omger dig som ett surr. Flera gånger flyttar du runt dem på bordsduken bland kaffekoppar och fat. Ju längre du väntar desto mer växer ångesten och gråten blir värre. Synen är suddig och du är så rädd. Som en bomb, tänker du. De eller du kan ödelägga livet. Vad ska du välja?

Det krävdes styrka och mod. Det krävdes vilja. Till slut tog du steget. Och livet vände. Du insåg efter en tid att de behövdes för att överleva. Det var det enda det handlade om; överlevnad. Viljan att leva. Ett nödvändigt ont för att få le, skratta och må bra igen. För att bli du.

Det är fy och SKAM

Noora och William i SKAM

Kan inte förstå att jag väntade så här länge med att se den. Att det skulle ta mig evigheter att slå på datorn, gå in på SVT Play och klicka på Skam. Efter att en av mina vänner, en av de som är lite yngre på sitt härligt tonåriga sätt sa; Asså, du MÅSTE se den! Den är sååå braaa! Ja då föll jag till föga. Vi brukar ju gilla samma serier, hon och jag.

Ett avsnitt av den norska succéserien och jag var fast. Förlorad. Tillbaka i tonåren. Det kändes så nära och kul, fast ändå ljuvt långt borta. Jag sträcksåg alla tre säsonger på SVT Play under en helg. Det gick inte att sluta titta. Särskilt inte under andra säsongen. Hur skulle det gå för Noora och William?

Jag förstår alla som älskar serien. För det gör jag också. Jag älskar Noora, Chris, Sana, Vilje, Jonas, Eva, Even och Isak. Och William. Vem var inte kär i honom som tonåring? Den där självsäkra, lite mystiska killen med oanad känslighet och ögon som ser rakt igenom dig.

De har lyckats alldeles fantastiskt bra den här gången, norrmännen. Jag är stolt och imponerad. De har lyckats få en stor del av Sveriges unga att börja prata mer norska, och inte minst gjort dem galna i norskor och norrmän. Jag menar...jag vill också ha en norrman.

Tredje säsongen gjorde mig lite besviken. Ja, jag är förutsägbar. Självklart va det för att William och Noora inte längre fick så stor plats. William, eller Thomas Hayes som han heter till vardags, valde att lämna serien. Det är fy och Skam. Jag menar, vem gör så? Vi som tittar älskar honom. Men det verkar ju han strunta i, totalt. Han vill jobba på sin skådespelarkarriär på annat håll.

Det är upprörande.

Jag går inte med på det.

Något annat de gjort bra med hela Skam-grejen är de Instagram-konton de tillåtit karaktärerna att ha. Det är så smart, så i tiden och enormt underhållande. Snacka om att locka till sig målgruppen även utanför serien.

Skam-febern drabbade till slut även mig. Efter den här helgen tänker jag på norska, pratar med mig själv på norska och går och drömmer om att gå på en gymnasieskola i Oslo. Fortsätter det kommer jag börja prata med andra på norska också, vilket för dem kanske verkar helt omotiverat. Men aldrig för mig. Nu vill vi alla vara en del av Skam.

Det bara blir så. Tro mig.

När vi lärt oss som mest, ja då ska vi lämna in

Erika

Känner du också att din excistens går hårt åt dig. Att du blir galen av de funderingar du har på livet. Av att bara leva. När tankarna blir så djupa och komplicerade att det blir jobbigt att ens ha dem där. Inne i huvudet. 

Existentiella frågor upptar mina tankar och har alltid gjort det. Så länge jag kan minnas, sedan jag kunde börja fundera över saker som att leva eller dö.

Varför finns jag? Vad gör jag här? Är det här på riktigt eller en dröm? 

Vad betyder egentligen något? För mig. Vad är viktigt? Vad gör mig lycklig? 

Vad är egentligen livet till för? En dag kommer allt ändå att brinna, så vad gör vi här?

All denna kärlek, allt detta hat. Varför ska vi gå igenom det?

Vad är meningen med att gå ett helt liv här på jorden och lära oss en massa saker för att när vi kan som mest och upplevt som mest lämna jordelivet? Det är ju jättedumt. Det är lite som att träna i åratal för ett OS, och sedan inte ens få genomföra det. Lika dumt. Lika jobbigt. Ibland känns det som att det skulle vara bättre om det var tvärt om. Att födas med kunskap och visdom och tusentals erfarenheter. Fast hur kul är det? 

Det känns bara så grymt att vi skapar oss ett liv som förhoppningsvis är fullt av sådant vi älskar, och när vi närmar oss en sorts nöjdhet eller ren lycka ska vi ryckas bort från allt det där. 

Vi behöver arbeta för att kunna leva. Men lever vi fullt ut när vi arbetar? Fattas oss något? Blir vi våra arbeten? 

Övertänkande, överanalyserande. Det kan göra oss människor olyckliga. Det har kanske inte gjort mig olycklig, men ibland orolig.

Det är inte så lätt att leva. Det krävs en hel del av en som människa.

UA-74501118-1