Jag älskar att åka tåg. Det är mysigt, avslappnande och romantiskt. Det är i alla fall vad jag tänker varje gång jag bokar en biljett. När jag väl sitter på tåget är det en helt annan historia.
Åka tåg:
Öppna dörrarna någon gång. Ska vi stå här utanför och trängas länge till. Låtsas stå lugnt och vänta. När alla i själva verket står i startgroparna, spända, för att komma först fram till dörren. Äntligen! Jaha... Och vem gav dig rätten att gå på först? Där är min plats. Vid fönstret. Perfekt. Hoppas jag får sitta ensam...nehej det fick jag inte. Var är bistron? I vagn två! Och jag sitter i vagn sju. Kul. Då måste jag gå i ungefär tio minuter för att komma dit. Läser en stund. Lyssnar på musik. Blir sugen på kaffe. Och personen bredvid sover. Naturligtvis. Eehh, ursäkta? Ingen respons. Ska jag behöva röra vid människan också. Vilken kroppsdel är det minst konstigt att lägga handen på? Armen? Knät? Jag kanske ska "råka" stöta till personen, eller börja prata högt för mig själv istället. Hoppas på det bästa liksom. Klättra över? Ah, skönt med automatiska dörrar. Men...dörrarna öppnas inte. Hallå! Det är pinsamt att bara stå och glo rakt över till andra sidan som värsta fönstertittaren. Ja men då får jag väl backa och gå en gång till. Hehe hej, det här är inte ett dugg udda... Måste tåget kränga till just när jag är uppe och går? Det är så kul att helt plötsligt ligga i famnen på en okänd människa. Ganska god parfym dock...
Gott med kaffe.
*Hosthost*
Naturligtvis sitter det någon bakom mig som minst har en kraftig förkylning. Säkert influensa... eller lunginflammation! Varför hamnar jag alltid vid dem? Låter som att den ska hosta upp lungan.
*Hosthost*
VEM KOMMER PÅ TANKEN ATT ÅKA TÅG NÄR DEN ÄR DÖENDE I LUNGINFLAMMATION?!
Jäkla kaffe. Måste på toa. Kan jag hålla mig tro? En timme kvar, inte så troligt. En tågtoalett är ett äventyr i sig. Dåligt städad, luktar illa, trång. Måste låsa dörren. Alltid med känslan av att bli kvar där inne i all evighet för att dörren gått i baklås.
Ja, jag älskar verkligen att åka tåg.