Jag älskar att åka tåg. Det är mysigt, avslappnande och romantiskt. Det är i alla fall vad jag tänker varje gång jag bokar en biljett. När jag väl sitter på tåget är det en helt annan historia. 

Åka tåg:

Öppna dörrarna någon gång. Ska vi stå här utanför och trängas länge till. Låtsas stå lugnt och vänta. När alla i själva verket står i startgroparna, spända, för att komma först fram till dörren. Äntligen! Jaha... Och vem gav dig rätten att gå på först? Där är min plats. Vid fönstret. Perfekt. Hoppas jag får sitta ensam...nehej det fick jag inte. Var är bistron? I vagn två! Och jag sitter i vagn sju. Kul. Då måste jag gå i ungefär tio minuter för att komma dit. Läser en stund. Lyssnar på musik. Blir sugen på kaffe. Och personen bredvid sover. Naturligtvis. Eehh, ursäkta? Ingen respons. Ska jag behöva röra vid människan också. Vilken kroppsdel är det minst konstigt att lägga handen på? Armen? Knät? Jag kanske ska "råka" stöta till personen, eller börja prata högt för mig själv istället. Hoppas på det bästa liksom. Klättra över? Ah, skönt med automatiska dörrar. Men...dörrarna öppnas inte. Hallå! Det är pinsamt att bara stå och glo rakt över till andra sidan som värsta fönstertittaren. Ja men då får jag väl backa och gå en gång till. Hehe hej, det här är inte ett dugg udda... Måste tåget kränga till just när jag är uppe och går? Det är så kul att helt plötsligt ligga i famnen på en okänd människa. Ganska god parfym dock...

Gott med kaffe. 

*Hosthost* 

Naturligtvis sitter det någon bakom mig som minst har en kraftig förkylning. Säkert influensa... eller lunginflammation! Varför hamnar jag alltid vid dem? Låter som att den ska hosta upp lungan. 

*Hosthost* 

VEM KOMMER PÅ TANKEN ATT ÅKA TÅG NÄR DEN ÄR DÖENDE I LUNGINFLAMMATION?! 

Jäkla kaffe. Måste på toa. Kan jag hålla mig tro? En timme kvar, inte så troligt. En tågtoalett är ett äventyr i sig. Dåligt städad, luktar illa, trång. Måste låsa dörren. Alltid med känslan av att bli kvar där inne i all evighet för att dörren gått i baklås. 

Ja, jag älskar verkligen att åka tåg.

Nyår kan ibland göra mig lite "otaggad". Det är en strid ström av sådant här som driver omkring i mitt huvud. Det är så mycket som ska hända när det nya året kommer. Fast varför lurar vi oss själva, det är ändå bara ett nytt år, precis som varje år. Förändring ligger aldrig i ett datum, det är något som finns inom dig, alla dagar.

"Snart är det jul. Den första julen på fem år som jag känner ett stort jublande Jaaa! inför, istället för ett litet tveksamt nja. Fast efter jul kommer nyår. Varför ligger det så nära jul? När man har det som mysigast rycks man ur sin julstämning då kalla fingrar nyper tag om armen på en, och någon säger att det är dags för; Ett nytt år. 

Bad jag om det eller? Svaret är självfallet, nej det gjorde jag inte. Vad mig anbelangar kan det få vara 2015 för alltid. Det kunde fått vara 2002 också för den delen.

Nyår. Varför är det så speciellt? Vad är grejen med att snacka upp den mest förutsägbara kvällen på året? Inte nog med att man får panik för att en inte hunnit med allt en skulle eller lovat sig själv under året som gått. Ett urval; inte slutat äta ostbågar, inte börjat med pingis, inte blivit en bättre person, inte renoverat badrummet, inte träffat alla människor man borde träffa, inte bytt jobb, inte blivit lycklig...och ändå ska det festas och vara glatt. Det kallas högtid. Ja det är kanske hög tid att vi tar tag i oss själva, men det var det igår också och förra året var det säkert också hög tid, om än inte så akut som det är nu. Om jag verkligen fick välja, ja då skulle jag bara gå och lägga mig och sova vid klockan elva precis som vanligt. I år kommer jag antagligen spendera nyår tillsammans med en vän. Äta, dricka och prata precis som vilken fantastisk kväll som helst (för vi skapar alltid fantastiska kvällar). Enda undantaget är att vi har glittrig ögonskugga, men det har vi när det är mello-tider också. Det räcker för oss.

För mig handlar det inte om att fira in ett nytt år, istället vill jag reflektera över det som gått. Vad blev bra, vad blev mindre bra. Vad har gjort mig glad och vad har gjort mig ledsen. Jag avger inga nyårslöften, för jag vet att jag gör det jag vill och kan varje dag för att bli bättre, och försöka hjälpa andra att bli bättre."

Jag lovar att jag kan vara peppad på ett nytt år också, men det är inte lika roligt att skriva om.

När jag träffar folk under större sammankomster:

Försök att bara le och vara positiv. De menar inget illa. Okej, nu kör vi. Le! Så ja. Kan jag sluta le nu? Nej där kommer hon, bäst jag fortsätter. Får jag gå hem snart? Hur länge har jag varit här tro? EN KVART?! Kan inte stämma. Å herregud. Lovade ju att stanna ett tag. Bäst att mingla runt lite. Hej. Hejhej! Men tja! Klapp på axeln, hälsat på tre personer. Helt utmattad. Tror jag ska gå på toa en stund, ingen som märker om jag stannar där i en halvtimme.

Om folk ser att det är låst...varför måste de KÄNNA på toadörren? Jag vill inte få panik över att jag kanske glömt låsa. Låt bli dörren! Så står människan kvar och väntar. Det är ingen offentlig toalett det här.

Nu ska vi se, bäst jag hälsar på dem där borta. Undrar vad de frågar först, när jag ska ha barn eller om jag träffat någon. Om folk kunde sluta vara så nyfikna. Kanske ska strunta i det. För sent, de har upptäckt mig, granskar mig noggrant. Framme. Okej, förbered för kamp. Och det svaret föll dem inte i smaken nej. Bäst jag ler lite större.

Börjar bli trött i käkarna av att flina så här. Å titta ett barn, jag går dit. Det kanske inte kommer att ställa en massa frågor. Fast jag kan ju inte prata med barn heller egentligen. Bäst att låta bli. Varför finns det ingen hund här? De frågar inte en massa.

Inte HAN! Måste härifrån. Varför valde jag att stå här, just nu? I ett hörn, bakom ett bord. Kommer ju ingenstans. Ser det väldigt konstigt ut om jag kryper under bordet för att komma undan? Antagligen. Om jag stoppar munnen full med tårta kan jag ju inte prata med honom. Kanske bara ska ta till löpet och om någon frågar säger jag att jag kände för att träna lite. I klackar och klänning...ja tjena.

 

Förra inlägget handlade om konversationer med kompisar på Facebook. Det här ska handla om Honom. Eller som kidsen säger, min crush. Den där personen som upptar mina tankar dygnet runt. Det är förvisso ytterst sällsynt, men när det väl händer, ja ni förstår ju själva vad jag går igenom då.

När min crush inte svarar;

Nu har det gått två minuter utan svar. TVÅ MINUTER. Varför svarar han inte? Går tillbaka i konversationen och läser allt som skrivits senaste timman, eller varför inte senaste månaden när jag ändå håller på. Nej, jag har inte skrivit något förolämpande, inte varit konstigare än vanligt, inte skrivit något om att jag vill avsluta konversationen, inte skrämt honom genom att säga att jag tycker vi ska gifta oss. Har säkert babblat för mycket. Att jag använder fler ord än de flesta andra kan ju inte jag hjälpa.

Fem minuter (ligger i soffan och myser); Han har läst! Yes! Meeen, varför kommer inget svar? VA? Vad tusan håller han på med. Jag orkar inte. Varför skrev jag från första början? Så dumt.

Fjorton och en halv minut (sitter nu upp, och sneglar misstänksamt på telefonen); Fortfarande ingenting. Han svarade ju jättesnabbt förut. JAG ORKAR INTE.

Trettio minuter (vankar av och an, kan inte sitta still); Det är inte sant. Vet han hur jobbigt det här är? Jag förgås. Okej. Sluta tänka på det. Kom igen, kom på något annat att sysselsätta dig med. Fast...bäst jag kollar igen. Vad trodde jag? Han har inte ens varit online! Han är alltså trött på mig. Måste ringa en vän.

Fem timmar (har mobilen i ett fast grepp, släpper den inte med blicken); Efter att ha pratat med fyra kompisar, analyserat och målat upp olika scenarion mår jag definitivt inte bättre. Kanske borde skriva något mer. Eller uppfattas det som lite för på. Vill ju inte verka för intresserad. Fast det är jag ju, FÖR intresserad. Ärligt! Hur svårt kan det vara att svara på ett meddelande?! Han är så fiiiiin! Jag dör snart.

Ett dygn senare (ligger under täcket i sängen och sirrar upp i taket); Han hatar mig. Lika bra att lägga ner allt sånt här. Blir nunna, går i kloster eller börja spela för andra laget. JAG BLIR FULLKOMLIGT GALEN!

Det här kan (tyvärr) hända var som helst. När jag är på Ica och handlar, på jobbet, när jag ska checka in på flygplatsen eller när jag ska slänga soporna. De gånger det händer råkar jag dessutom själv ha en sådan dag då jag känner mig som näst fulast i hela Karlstad.

Första gången jag måste prata med någon jag upplever som lite för snygg:

Titta dääär! ;) Nej förresten, titta inte då kanske han ser mig. Jag kanske inte behöver prata med honom. Fast det är ju otrevligt att inte säga någonting. Okej, bara kör. Hej! Å gud nu såg han på mig. Måste han vara så snygg? Det är ju som att han är perfekt. Hur gör de för att se ut sådär? En extra superkraft för att göra sådana som mig till hälften av vad jag faktiskt är? Varför får jag tunghäfta av snygga människor, jag blir ju dum på riktigt. Trodde jag stod över sånt. Tänk vad alla går miste om. Jag som är både smart och rolig i vanliga fall. Typ. Jag blir galen! Vad jag heter? Hmm, den här kan du Erika. Kom igen. Skrattade jag för högt nu? Antagligen. Jahap, då var det dags igen. Släpp det bara. Alltså, se på hans ögon...dem kan man ju drunkna i. Nej, nu stirrade jag säkert! Och hans hår, undrar om han märker om jag tar på det. Jag kan ju säga att jag tog bort något ur håret, fast då kan jag ju liksom inte grabba tag i det. Bäst att låta bli. Hur skulle det va om jag struntade i hur folk ser ut? Eller vänta, han kanske inte är så snygg. Ser jag lite suddigt tro? Borde kanske kolla synen. Ingen är SÅ snygg. Egentligen. Han log mot mig! Jag tror jag är kär.