I huvudet på...

...ja okej, i huvudet på mig. Det händer så mycket, och ibland måste det ut.

Inför och under ett jobbmöte senaste veckan:

Gud vad jag luktar gott! Måste nog äta nåt. Ska jobba. Vill inte säga nåt olämpligt eller sticka ut ögonen på nån bara för att jag är hungrig. Bäst att ta det lugnt. Oj är klockan så mycket. Ingen mat alltså, fast en riskaka kanske. Måste gå. Inga kläder på mig heller. Glöm riskakan, men håll dig i skinnet. Kommer sist till mötet, fast jag är i tid. Och DÄR går jag in genom dörren. Folk bara flyger upp för att hälsa. Måste ha sjuk utstrålning. Lugna er lite va, så snygg är jag inte. Men herregud, ingen sa att ett halvt boyband skulle delta i mötet. Och han där är ruskigt lik den där killen från förra året. Titta! De gör till och med exakt samma sak med håret, och så leendet. Hur ska jag stå ut med att se på honom i två timmar? Nej, jag vill gå nu. Hallå, kan nån ringa och säga att något krisat sig? Helst nu? Nej, okej stay cool. Lycka till med det. Är inte han där mitt emot väldigt lik Adam Alsing? Underbart. Var ska jag titta nu då? Bordet! Där ligger en påse nötter, jag tittar på den hela mötet. Bra val, det kommer upplevas som extremt sunt. Jag kanske kan blunda? Nej, det får bli nötpåsen.

När din frisör gör slut

Liksom många andra bryr jag mig mycket om mitt hår. Litar på ytterst få. Hittar jag någon som är bra på allt som rör hår håller jag fast. Jag kanske har tagit det lite längre än alla andra, eftersom jag haft samma frisör i nästan femton år.

Hon kan allt om mitt hår, hur jag vill ha det klippt, vilka färger som funkar, vilka problem jag har och hon vet att jag är otroligt noga. Att jag kan gå hem och gråta om det blir det minsta fel. (Känn ingen press liksom.)  

Så händer det som inte får hända. Min frisör ska sluta på salongen, flytta från stan och överge mitt hår. Hon har fått ett nytt jobb. Chocken var total, och min första tanke var att jag skulle flytta med. Bara hon fortsätter ta hand om mitt hår. Jag unnar henne verkligen den chans hon fått och vet att hon kommer glänsa i sin nya roll. Hon är ju bäst. Men mitt hår då? Jag var upprörd i över en vecka när jag fick reda på det och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Hon har ju funnits där varannan eller var tredje månad för mig och mitt hår i halva mitt liv. Det är det längsta förhållande jag haft bortsett från det med min familj. Och så går hon och gör slut! Efter femton år!

Alla som känner mig vet hur noga jag är med mitt hår. När jag berättar för mina vänner att min frissa ska sluta blir de nästan lika bestörta som jag. De sneglar lite oroligt på mig och jag ser i deras ögon att de oroar sig för mitt tillstånd och fortsatta välmående. Jag har försäkrat dem om att jag är okej, att allt kommer bli bra.

Förra veckan fick jag håret klippt, en sista gång, av henne.BDet blev ett känslosamt hej då och hon talade om vad jag skulle säga till frisören efter henne. Vad denna får göra och inte. Ni förstår att vi har kämpat tillsammans för mitt hår och dess färg och form så länge att det vore ett nederlag att inte försäkra sig om att det även i fortsättningen blir väl omhändertaget.

Önskar både min frisör och mitt hår fortsatt lycka till. Vi kommer sakna varandra.

"Att du inte har ett eget TV-program är ett under"

Anländer till fikat, uppe i varv, lite stressad, taggad och glad. (Det jag just beskrev är nog min absoluta favoritkombination bland mina många sinnesstämningar. Får jag dessutom vara lite kär samtidigt är det nästintill perfekt.)

Har ingen aning om hur jag kommer in på mina sovrutiner men plötsligt finns de bara där. Eftersom jag älskar att sova finns mycket att förtälja i ämnet. Hjärnan arbetar redan i 120 just den här dagen, därför bara väller allt jag säger ut i samma fart. Helt plötsligt hör jag mig själv berätta om när jag i tonåren ofta fnittrade hysteriskt och pratade med mamma och pappa när jag sov och sedan inte hade en aning om att jag sagt det jag sagt. Att mamma under julhelgen förra året, för första gången hörde mig snarka lite (jag var förkyld, vill jag poängtera), eller om de gånger mamma hört när jag pratat i sömnen, fast baklänges och på ryska. När jag är vaken kan jag inte ryska, ska tilläggas.

Spontant utbrister en av mina kollegor

"Att inte du har ett eget tv-program är ett under!"

Så klart något jag själv tänkt på flera gånger, eftersom jag är så intressant (tycker jag själv). Tror det skulle bli succé. Det var en helt fantastisk komplimang, reflekterar jag över så här i efterhand. I alla fall tog jag det som en sådan. Det kollegan egentligen menade tror jag var att jag säger så mycket konstigt, och spännande saker att jag lätt skulle kunna fylla en TV4-timme med bara mina tankar. Det kan heta I huvudet på Erika. Eller, Helt hysteriskt, med Erika! Och skulle jag inte kunna få det, kan jag lätt tänka mig att vara sidekick till David Hellenius, i Hellenius hörna. Tror vi skulle trivas riktigt bra ihop. Du vet liksom inte riktigt vad du ska vänta dig. Det enda du vet är att det troligtvis inte är just det som du väntat dig.

UA-74501118-1