Det svåraste i den här världen är att leva i den

Det är svårt att beskriva hur det verkligen står till. När någon frågar menar jag. För jag vet inte riktigt hur jag mår, och hur jag känner. Och vad tusan svarar jag när de flesta förväntar sig ett snabbt "det är bra, hur är det själv" och inte alls vill höra sanningen. Vi kunde lika gärna fråga varandra om bilen går bra.

Å ena sidan är jag glad, för jag mår så mycket bättre. Å andra, är jag ledsen för att jag fortfarande inte riktigt hittat en lugn plats i mig själv igen. Ingen plats att vila. Inuti pågår fortfarande stormar då och då, och så fort det kommer en psykisk motgång blir det ett rasande oväder.

Till viss del kan jag slappna av bättre än förr, och tänka annorlunda. Trots det kan jag bli så rädd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland vet jag inte ens varför jag är rädd. Rädlsan är väldigt ologisk. Och diffus. Vissa gånger är jag rädd för livet självt. För hur det kan skada, såra, överraska och överumpla. Slå ner mig till marken. Skoningslöst och hårt.

Gång på gång får jag lyssna till fördomar om stress, om kvinnor, om utmattning och om antidepressiva. Det är så lätt att glömma antar jag. Att jag har varit väldigt sjuk och fortfarande kämpar med ängslan, förvirring och en kropp som inte fungerar så bra varje dag. Det är självklart okej att skämta om det, det gör jag ju själv, men tar också hänsyn.

Många, eller de flesta, saknar dessutom kunskap om stress och hur det är att bli sjuk av stress. Med allt jag har försöker jag att sprida, dela, informera och prata om det. Tyvärr vill inte alla lyssna. Det gör mig också rädd. Vill du inte förstå, är du också rädd? Eller så bryr du dig helt enkelt inte förrän det händer just dig.

Utåt ser jag ut och verkar precis som vanligt. Bara en del kan se förbi det. De som varit med om det själva eller människor som är enormt empatiska av naturen. Säger inte att det är varken bra eller dåligt, men om man vet om att någon är eller har varit utmattad kanske lite eftertanke är att önska.

Till slut hamnar jag i frågan om hur tusan en människa ska lyckas slappna av när livet inte tillåter det. Vi är inte gjorda för att leva så här, i en värld som är uppyggd på tid. Det enda vi har är tid, men ändå har vi ständig tidsbrist. Vi stressar fram livet och allt vi fyller det med. Gör det till en tävling, där ändå ingen kommer att stå som vinnare i slutändan. En tävling fylld av onödiga strävanden för våra hem, våra kroppar och våra jobb. Saker som ingen kommer att bry sig om när hundra år till passerat. Det är det som är felet idag. Vi uppskattar inte en god människa, en person som är snäll och ärlig. Vi uppskattar en rik människa, som är snygg, har en galen karriär och är populär. Och vad slutar det i för många av oss? Utmattning. Vi kämpar och strävar tills vi inte orkar längre, och den hårda vägen får vi lära oss vad livet egentligen borde handla om.

Som friidrottare har jag en plats för tävlande. Det är på löparbanan. Jag vill få utlopp för mitt tävlande där, och när jag går därifrån vill jag vara fri. 

Det svåraste i den här världen är att leva i den.

erika

Än så länge håller jag vad jag lovat

Inläggen har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det är faktiskt inte okej. Har ingen bra förklaring på varför, mer än att jag skrivit för hand i en bok istället om sådant ni kanske inte vill läsa om. Eller som jag inte vill att ni ska läsa om. Jaja, hur som helst är mina dagar liksom proppfyllda med annat. Typ jobb, mat, träning och sömn. Som för alla andra, även om jag kan lova att jag sover och vilar mycket mer än gemene man eller kvinna.

Soffan

Jag vill ju skriva, men när jag först jobbat åtta timmar, tränat i nästan två, ätit mat och sedan får syn på soffan kan jag liksom inte motstå dess dragningskraft. Den står där helt grå och mjuk. Med färglada kuddar, filtar och bara lyser mot mig. Lovar vila och tröst. Det finns inget annat än att falla ner i dess djup och blunda. Vi har liksom längtat efter varandra hela dagen och kan nu inte hålla oss ifrån varandra. Det är en vacker relation. Evig. Sedan ligger jag där och tittar med ett öga på Leif GW eller Rapport och äter mörk choklad. 

Glad påsk

Påsk har det varit i alla fall. Så Glad Påsk, i efterskott. Lediga var vi också, och som alltid bara flög den ledigheten förbi. Ett minne blott fyllt av träning, skog och godis. Mest godis. Under påskafton åt jag, som så många andra, så mycket godis att jag dyrt och heligt lovade mig själv och hela världen att aldrig mer, eller i alla fall inte förrän runt jul, äta godis igen. Tills det blev söndag och påskdag och jag efter en promenad i stilla snölandskap kände att lite snask var en god idé. Så jag åt igen, och lovade än en gång att inte äta godis på mycket länge. Inte förrän nästnästa jul till och med. Nu har det gått snart fem dagar, och än så länge har jag hållt vad jag lovat. Det kommer väl brytas i helgen det där löftet. 

Lisebergskaninen ger mig kalla kårar

Ni vet sådana som klär ut sig i olika dräkter? Jag menar sådana som Lisebergskaninen eller någon annan maskot. De gör mig mycket illa till mods. Jag är rent av rädd för dem. Försöker att inte visa det, för då kommer de närmare. De är som katter, de känner instiktivt att jag inte gillar dem och just därför ska de komma och kladda på mig. Nu är jag dessutom tvingad att stå ut med detta på jobbet under en tid. Folk som byter skepnad är inte riktigt min grej, vi kan ju aldrig riktigt veta vad som gömmer sig där inuti.

Ta ingen skit

Det här med att inte ta någon skit har blivit än tydligare för mig efter förra året. Då var ju liksom allt skit i perioder. Det var skit med mig, med andra, med livet, med magen, ja hela världen var skit. I alla fall i min värld. Mitt tålamod vad gäller människor var inte topp kan man säga, och just det verkar jag ha tagit med mig och fortsatt att utveckla. Det är svårare att ta skit nu, att släppa skiten och ännu svårare att låta bli att bemöta den. Om jag inte gör det känns det som att den ska äta upp mig. Och det är ju faktiskt mest bra. För mig i alla fall. För andra vet jag inte. Har hört att jag är lite skärckinjagande ibland. Tyvärr får jag höra, se och uppleva skit på något sätt varje dag i form av fördomar, dumma kommentarer, lathet och skitsnack. Det måste bekämpas. Det är roten till allt ont. 

Apropå ingenting

Längtar efter värme, som alltid den här tiden på året. Nu är jag så trött på att frysa. Att gå med dubbla lager kläder, sitta under en filt och inte våga stiga upp ur sängen på morgonen med rädsla för att frysa ihjäl på väg till toaletten.

Vi har börjat med träning under arbetstid på Roofac. Det är helt fantastiskt. Det är den bästa förmån jag kan tänka mig. Och vi gör något tillsammans allihop.

Skam har inlett sin sista säsong. Det förgyller ju tillvaron lite. Dags att börja tänka på norska, låtsas prata norska och önska att jag vore 18 år igen.

Bra så. 

Trevlig helg!

Sengångaren i mig

Klockan ringer 05:20 och tröttheten är enorm. En tung filt vilar över mig, som inte går att dra av. Trots att uppvaknandet sker vid denna tid varje dag, och har gjort i många år, blir det aldrig bättre. Jag är lika trött år ut och år in.
Jag är helt övertygad om att jag föddes trött. Att det aldrig kommer att bli lättare att vakna. Vissa av oss är väl sådana. Trötta.
 
Varje morgon när mobilens melodi plingar igång utspelar sig ungefär följande;
 
Sömnen vägrar släppa taget om mig där jag ligger i värmen. Ringsignalen får kämpa hårt och ringa länge innan den lyckas dra upp mig till ytan. Jag tänker att det inte är sant att det redan är dags att gå upp. Tänker att jag dör om jag måste lämna denna underbara värme och trygghet. Kisar mot mobilen och trycker på snooze. Önskar i mitt stilla sinne att jag kunde snooza hela dagen. Det här upprepar sig några gånger, allt mellan två och tio beroende på exakt hur mycket jag förnekar att det är dags att gå upp.
 
Det krävs en hel del tjat för att få upp mig ur sängen, och som om uppvaknandet inte vore svårt nog är det jag själv måste tjata. “Gå upp nu Erika”, “Gå upp, gå upp, gå upp!”, “Kom igen nu, du klarar det”. Kan inte ens föreställa mig vilket arbete min mamma var tvungen att lägga ner på mig när jag var yngre, till och med jag själv tycker att jag är jobbig som inte vill gå upp.
 
Till slut kommer jag ändå upp ur sängen, ofta med någon sur kommentar eller ett jämrande. Ställer mig upp och trevar efter dörren till sovrummet. Oseende tar jag mig mot badrummet för att borsta, tvätta, sminka och dofta. Det är först när jag kommer till sminkningen som jag får upp ögonen, mest för att det är nödvändigt att jag kan se var jag kladdar med penslarna. Det är också under detta moment som jag varje morgon tänker att det faktiskt inte är så illa. Jag ska nog ta mig igenom den här dagen också.
 
Tro det eller ej men jag är inte en person som ofta försover mig eller kommer sent. Det kanske inte går ihop men för att kompensera för min trötthet har jag blivit expert på att göra mig iordning på kortast möjliga tid. Har jag sju minuter på mig, tar det sju minuter. Har jag 15 minuter, tar det 15 minuter.
 
På grund av, eller kanske tack vare, längtan efter sömn har jag varit med om en hel del tokigheter kopplat till just detta. Svarar ofta rätt och riktigt på frågor trots att jag nästan sover, varit nära att bryta näsan då jag gått in i väggar eller dörrar, somnat sittande på toaletten och tagit handkräm på tandborsten istället för tandkräm. Sådana saker.
 
Sengångaren i mig märks inte alls under resten av dagen, ändå har jag hela livet drömt om att bara kunna studsa upp ur sängen för att det verkar så härligt att vara pigg på morgonen. Nu är jag inte sådan, och har bara fått gjort det bästa av situationen.

Mina texter i KT

Missat att jag börjat skriva för Karlstads-Tidningen? 

Ingen fara. Du hittar alla mina krönikor om du klickar på länken nedan. 

Okej, än så länge finns det bara en, men det fantastiska är att nästa kommer redan på torsdag! 

Ha det!

Erika Bergkvist för Karlstads-Tidningen

Jag är ambassadör för BlueCall

BlueCall är något så fantastiskt som samtalsstöd i mobilen. Jag tycker det är så bra att jag valt att bli ambassadör. 

Ibland kanske du inte vill möta en person, utan prata över telefon. Du kanske inte har tid de tider terapeuter har inom vården. Du kanske föredrar en app. Då är BlueCall för dig. Här kan du också som volontär hjälpa andra genom att erbjuda samtalsstöd. Du kan när som helst prata av dig och få hjälp att få rätsida på tankarna.

Så här skriver BlueCall på sin webbplats;

"BlueCall är appen för anonymt samtalsstöd över telefon. Appen kopplar samman personer i behov av samtalsstöd med personer som kan erbjuda det, direkt över ett telefonsamtal. Till BlueCall kan vem som helst ringa, och prata om vad som helst."

Kika in på BlueCalls webbplats eller ladda ner appen via din iPhone!

UA-74501118-1