Längtan efter att känna annat än oro

En av de absolut värsta sakerna med att dras ner i en utmattningsdepression är rädslan. I alla fall för mig. En oro som aldrig verkar ge med sig. Som aldrig lättar.

Jag ska inte dra igenom allt jag varit och är rädd för. Det kan handla om sjukdomar som jag tror att jag har på grund av hur min kropp reagerar. Många symptom påminner om de som uppkommer vid de allra värsta sjukdomar man kan tänka sig. Ja precis de du är som mest rädd för att få.

Samtidigt är jag orolig och rädd för katastrofer och ser mycket hemskt hända omkring mig. Varje liten sak som inträffar blir enorm.

Mina tankar om mig själv är inte speciellt höga, och jag tänker ofta saker som; Jag trodde livet skulle bli bra men så blev det inte det. Det är också svårt för mig att komma över saker jag gjort som kanske inte var så lyckade. Saker jag sagt som blev fel. Hela jag blir ett enda stort fel.

Irritation och frustration är det enda jag faktiskt vet att jag känner just nu. Ingen riktig glädje, lycka eller sorg. Det verkar omöjligt för mig att känna i ytterlägen. Visst kan jag le, gråta och skratta, men oftast känns det inte på riktigt. Skrattet är inte mitt och tårarna bara ett sätt för frustrationen att få utlopp.

Sådant som händer andra har jag också svårt att ta in. Inom mig finns inte samma empati eller medkänsla som tidigare. Det enda det gör är att skapa ännu en oro för jag orkar helt enkelt inte ta in mer. Varken bra eller dåligt.

Att dra sig undan andra människor är något de flesta med den här diagnosen gör. Så även jag. Dels för att jag oftast inte har energi att umgås, men också för att jag är rädd att de jag möter ska säga eller göra något som får mig ännu mer ur balans.

Det finns en längtan i mig efter att känna annat än oro. Ja att känna något alls.

UA-74501118-1