Arbetslöshetens förbannelse

För några veckor sedan så bjöd min pojkvän in mig på hans after work med sina kollegor. De hade redan ätit en bit och umgåtts lite på kontoret innan jag slöt upp med dem på O’learys. Jag gick rakt in i en uppskruvad stämning och även fast alla Mimmi Törnberghade fullt upp med det som de höll på med så lyfte alla på sina huvuden och hälsade glatt, några kom till och med fram till mig. Jag kramades med de jag träffat förut och tog i hand med nya bekantskaper. Det var surrealistiskt. Det låter säkert knäppt, men när man är arbetslös så saknar man ALLT. Visst, det viktigaste (och erkänn, själva orsaken till att vi söker arbeten överhuvudtaget) är ju den där betalningen i slutet på månaden som ger tak över huvudet, mat på bordet och saker vi oftast inte behöver, men det är också så mycket mer. Vad vi jobbar med blir ens identitet, det man gör, det man sysslar med, hur man liksom presenterar sig.

Du har räknat ut vid det här laget att det inte är Erika hamrar på tangenterna, utan en arbetslös kollega. Eller ja, Erika är ju inte arbetslös längre, så vi är före detta kollegor, får man väl säga, i arbetslösheten. Även fast man ju inte är kollegor som arbetslös. Man är ju arbetslös helt på egen hand. Så vi har varit arbetslösa på egen hand, var för sig. Fast nu har ju Erika jobb och jag är fortfarande arbetslös (på egen hand).

Man går igenom olika stadier som arbetslös. Först är man uppgiven över att det inte kommer in några pengar, sen så känner man sig stressad över att vara sysslolös (ja, jag vet, vad sjukt, det är ju så skönt att inte ha något att göra, egentligen, man är ju för fan på semester som arbetslös), sen blir man avundsjuk och bitter på precis alla andra som har ett jobb, till sist så tvivlar man på att man själv är en person som passar för arbete; något fel måste det ju vara på en, när man aldrig någonsin ens får komma på intervju!

Jag har haft några stycken jobb. Jag minns dem allihop. Jag minns jobbet och jag minns kollegorna. Tillhörigheten. Oavsett vilket yrke man har, vart man jobbar och vilka man jobbar med så smyger sig alltid tillhörigheten med kollegorna fram efter ett tag. Man har ju samma jobb, man ses ofta (jag har haft många deltid och timarbeten) och man möter samma problem och ser samma lösningar. Man får en tillhörighet med varandra, vi som jobbar här.

Den har man inte som arbetslös. Jo, med andra arbetslösa, men hur ofta träffas man? (Om man inte är självplågare och gillar att hänga på Arbetsförmedlingen). Man är helt jävla ensam som arbetslös. Det stora kruxet, dock, är att känslan av att inte ha en tillhörighet aldrig försvinner. Så oavsett om man får ett jobb, eller inte, så blir man på ett speciellt sätt efter att man varit arbetslös ett långt tag. Man vet att tillhörigheten är flyktig, att den är knuten till själva jobbet och försvinner jobbet så försvinner tillhörigheten. Det är det som är arbetslöshetens förbannelse.

Mimmi Törnberg
Arbetslös student

Mimmis blogg

UA-74501118-1