Panikångest - när det inte står rätt till

Vad fan är det som händer?

Jag är på väg att få en hjärtinfarkt.

Är det så här en hjärnblödning känns?

Om jag slutar röra på mig svimmar jag.

Jag kanske håller på att bli galen?

Kan inte någon hjälpa mig?!

Nu dör jag.

Sådana här tankar är inte ovanliga när man för första gången upplever en panikångestattack. Det är den kraftigaste formen av ångest och under attacken är du helt övertygad om att du kommer att dö. Det är inte bara något man säger. Dödsångesten är kraftig och rädslan stor. Under attacken vill man inte dö, men efter och emellan omgångarna med panikångest gör man nästan vad som helst för att inte hamna där igen.

Min första panikångestattack kom under en friidrottsträning. Inte hade jag kunnat föreställa mig att det var så det kändes att ha ångest. Jag trodde först jag druckit för dåligt, ätit för lite eller tränat för mycket. Just den gången kom den smygande och var långt ifrån den värsta jag haft. Fast kanske den läskigaste.

Det som händer i kroppen är egentligen inte konstigt. Den försöker tala om för oss att det räcker nu. Att något inte står rätt till. Att den måste kylas ner lite, att det är dags att vila om vi ska kunna fortsätta leva. Kroppen talar om detta genom;

  • Hjärtklappning eller hög puls
  • Skakningar
  • Svårighet att andas
  • Kvävningskänsla
  • Svettningar
  • Tryck över bröstet/hjärtat
  • Illamående
  • Yrsel
  • Domningar och stickningar
  • Ena stunden varm, andra kall
  • Dödsångest
  • Overklighetskänslor
  • Rädsla för att tappa kontrollen

Det kan se väldigt olika ut från person till person, och en attack kan hålla på i allt från några minuter upp till flera timmar. Jag har upplevt både attacker som varat i fem minuter, men också en sådan som pågick i cirka en timme. Och det var efter den som höll på så länge som jag bestämde mig för att börja medicinera. Att leva med ångest blev till slut ohållbart för mig. Ångest, oro och rädsla är tätt sammankopplat och har du inte haft panikångest kan du ju föreställa dig hur det skulle kännas att gå omkring och vara livrädd för allt hela tiden. Då kanske vi närmar oss känslan lite.

Efter den där första attacken levde jag med ständig ångest i sex månader. Oavbrutet kände jag en ångest som låg och lurade under ytan. Med jämna mellanrum kom också panikångestattackerna och hälsade på. Oftast efter att jag varit bland mycket folk, pratat om jobbiga saker eller om jag ansträngt mig för mycket. Helt enkelt tillfällen då mitt psyke och min kropp inte orkade stå emot.

Den där ständiga ångesten som fanns i mig kändes inte på samma sätt som en panikattack. Den kryper under huden och påminner dig hela tiden om att den finns där. Hos mig gestaltade den sig som stickningar och domningar, främst på vänster sida. Den gjorde så att jag trodde att luften skulle ta slut. Jag fick koncentrera mig på att andas, eftersom jag trodde att om jag inte gjorde det skulle jag kvävas. Och så alla oro- och katastroftankar. Jag kunde sätta igång mig själv och min ångest för att dö eller att andra skulle råka illa ut bara genom att se något hemskt i en tidning. Ångesten talade hela tiden om för mig att om jag inte passade mig skulle en attack komma och ta mig. Och göra allt ännu värre.

 IMG 9573IMG 9574