Vågar du lyssna?

Varje dag pratar jag med unga tjejer som mår dåligt. 

De berättar om stress, press, en skola som inte lyssnar, om ångest som aldrig lättar på grund av plugg, träning, förväntningar och sociala medier. De berättar att ingen vet hur de mår, att de inte orkar, vågar eller ser någon vits med att berätta. Inte för sina vänner, sina lärare, inte ens för sina föräldrar. 

Jag får höra om yrsel, huvudvärk, panikångest, hudutslag, en trötthet som inte går att sova bort och om oro. Det är som att jag lyssnar till mig själv när jag mådde som sämst för ett och ett halvt år sedan. Det gör mig så ledsen.

Det är inte bara unga tjejer som söker upp mig, det finns många andra också som söker kontakt och berättar. Det är vänner, bekanta, men mest av allt främlingar. Och de flesta har ingen de kan prata med. Jag råder dem att berätta för någon nära, men det verkar vara svårt för många. Varför är det så? Man är rädd för att de inte ska ta det på allvar eller tycka att man är löjlig.

Jag stöttar och svarar på frågor, men framför allt lyssnar jag. Och jag förstår. Jag säger inte "ryck upp dig" eller "det går över". Jag vågar lyssna, utan att vara skeptisk, och därför vågar de berätta. 

Lyssna på dina barn, din bror, din mamma, din kompis och din kollega. Lyssna utan att avbryta och komma med teorier. Det är allt som behövs, att vi får berätta hur vi mår utan att någon dömer. Utan att samhället dömer.

Det är skamfyllt för många, men det ska det inte behöva vara. Jag skämdes i början, men det gör jag inte längre. Alls. Däremot säger samhället åt oss att det är skamfyllt. Det är skämmigt att gå till en psykolog och det är pinsamt att man äter anti-depressiva tabletter. Det är jobbigt att erkänna att man inte tar sig ur sängen, inte orkar jobba, inte orkar äta eller ta hand om sig själv. Det är skitjobbigt. Och det är ännu jobbigare  att tro att man är döende.

Jag hade folk runt omkring mig som sa att det inte alls är något att skämmas för, och det beahövde jag höra. Säg det till dem du bryr dig om, det kanske är det som krävs för att få någon att våga berätta.

Om de där unga tjejerna jag möter skulle ha ett jobb och inte gå i skolan, är jag övertygad om att de blivit sjukskrivna. Det är verkligen så illa. Men det går inte att bli sjukskriven från skolan, det går inte att missa ett prov, det går inte att vara borta från sociala medier och det går inte att missa träningen. De här unga tjejerna känner precis så. De hinner inte vara sjuka. De undrar varför de inte är glada, varför de inte orkar något längre och framför allt undrar de varför ingen ser.

UNADJUSTEDNONRAW thumb d11

UA-74501118-1