Ytlighet, synlighet, press och stress

Ibland är jag snygg, ibland ful. Ibland vältränad, ibland inte så vältränad. Ibland glad, ibland depremierad. Ibland tillgänglig, ibland reserverad. Ibland orkar jag inte vara någonting. Då vill jag bara vara jag. Utan att någon ser. Jag vill inte behaga en enda människa i hela världen. Inte ens mig själv.

Som tjej känner jag att jag ofta måste vara snygg, tillgänglig och glad. Enligt media. Enligt normen. Och här kommer jag som bara är en människa som försöker må bra. Men stå emot bara säger en del, och då svarar jag att det inte är så lätt alltid. Jag försöker, men ytligheten tar kol på mig ibland. Jag vill vara fin, men jag vill också kunna vara ful utan att någon dömer. Precis som alla andra jämför jag mig med andra. Speciellt när det gäller sådant som jag är lite osäker på hos mig själv. Det som liksom aldrig blir bra nog hur jag än försöker.

Ni vet vad jag menar. Magen är inte nog platt, rumpan inte formad som vi vill, läpparna är för små, fötterna för stora och så vidare. Tränar gör vi allt mer sällan för att det är kul, utan för att skapa en kropp vi kan vara nöjda med. Som sedan ska visas upp. Kroppsfixeringen är enorm, och jag undrar; var kan vi vila? När kan vi vila?

Pressen slutar inte där. Det handlar också om att veta vad man ska göra med sitt liv. Resa, jobba, tjäna pengar, utbilda sig, driva företag, vara entreprenör, bilda familj och dessutom vara framgångsrik i allt. Inte lite halvtaskig på något, nej allt från hemmet till personligheten ska vara fläckfri och avundsvärd. Annars kan det inte visas upp, läggas ut och beundras. Det måste generera gillamarkeringar.

Nu kanske jag tog i, men det är inte det som är poängen för det är så det känns.

När tusan kan man vila i sig själv? Vara på en plats där ens personliga varumärke inte spelar någon roll. Där man helt enkelt är nöjd.

Mitt i allt detta ska vi vara så jäkla lyckliga hela tiden. Men livet är inte bara lyckligt. Det är upp och nedgångar. Det är allt mellan eufori och stor sorg. Varje dag känner vi olika, men det bästa verkar vara att uppfattas som balanserad och lagom. Ändå lyckas en del människor vara så privata att man helst blundar för det när vi skrollar igenom flödet på Facebook.

När ska vi lära oss att det är en enorm skillnad på att vara personlig och privat. Det är fantastiskt att kunna vara personlig, men aldrig att vara privat. Skulle du gå fram till någon på stan och berätta om det du lägger ut, skriver om eller visar i sociala medier? Om inte kanske det inte hör hemma där alla kan se det. Då är det saker som du ska dela med vänner och familj. Då är det sådant som aldrig ska få chansen att sväva runt i cyberrymden. Om du inte har privata konton i sociala medier så är allt det du delar för alla att se. Vänner, ovänner, journalister, familj och makthavare.

Men du då, säger folk till mig ibland. Du delar ju med dig massor via sociala medier om hur du mår. 

Det gör jag, men jag agerar och beter mig precis som jag gör ansikte mot ansikte. Jag delar med mig av sådant jag vill dela med mig av och sådant jag vet att jag har kontroll över. Vill inte jag att en person ska komma inpå mig och mitt liv så gör den inte det. Jag delar min sjukdom, mitt mående och mina mål. Men sjukdomen är inte jag, den är en del av mig som jag valt att visa, i syfte att belysa och lära.

Längre än så kommer ingen. Många delar av mig låter jag ingen se, utom de närmaste. Ni får inte se allt som gör ont eller annat jag kämpar med. Just utmattningen är en sådan sak jag önskar att fler förstod och kunde dela med varandra. Jag väljer att vara ett ansikte för det, för att hjälpa mig själv och andra.

UA-74501118-1