Duktig flicka

När jag lade grunden för min utmattning visste inte jag vad en caffe latte var. Jag hade inget jobb, inga jobbiga trauman, Facebook var helt nytt och jag gick i gymnasiet. Trots det började jag stressa över att vara duktig, perfekt. Helst bäst. Att det skulle leda till mer än prestationsångest senare i livet hade jag ingen aning om. Jag gick från gymnasiet till universitetet med drömmar och förhoppningar. Jag var duktig, fick bra betyg och såg en spikrak karriär framför mig.

Men...det tog stopp. Efter examen blev jag arbetslös. I omgångar. En gång länge. Och aldrig förr har jag mått så dåligt, för jag kunde inte vara duktig längre.

Vad är jag värd utan ett arbete. Ingenting. Det var vad samhället talade om för mig, och till slut även jag själv. För det är ju så att vi börjar tro på sådant vi får höra och se gång på gång. Ingen ville ha mig och jag var inte till någon nytta alls. Självkänslan var som bortblåst eftersom jag inte längre kunde prestera. För många är det tyvärr så att vi bygger vår självkänsla på prestation. När prestationen och gillamarkeringarna tas ifrån oss har vi ingenting kvar. Ingen att visa vår duktighet inför.

Jag är duktig, flitig och noga. Det handlar om att jag alltid måste prestera. Motgångar som arbetlöshet är då svår att ta. Min självkänsla var och är i mångt och mycket uppbyggd på vad jag åstadkommer. Även om inte andra kan föstå eller se det är det min verklighet. Jag fungerar så. Och jag är verkligen inte ensam. Speciellt inte när vi lever i en värld där vi verkar behöva bekräftelse och gillamarkeingar lika mycket som vi behöver luften vi andas. 

Jag säger inte att det inte är bra att vara duktig. Jag tror inte att jag varit den jag är och kommit dit jag kommit om jag inte haft det där draget. Drivet som duktigheten skapar, eller modet och de höga förväntningarna på mig själv. Det är positiva saker. Men det måste få vara nog någon gång. Det går inte att hålla den nivån i allt. Fast det var ju precis det jag gjorde. Tills benen vek sig och luften tog slut.

En av anledningarna till att vi är så drivna och duktiga tror jag ibland beror på att det är trendigt att stressa. Det anses lite coolt att ha för mycket att göra. Det är status och visar på framgång. Däri mäts vårt värde. Att ligga på soffan och slappa och ta det lugnt en stund ger oss dåligt samvete och att berätta om det för någon är otänkbart.

Fortsättning följer...



UA-74501118-1