Antidepressiva - att sluta

    Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?
- J.K. Rowling

För ett tag sedan skrev jag en text om en av de största rädslor jag känt. Nämligen den dag jag skulle ta min första ångestdämpande tablett, eller så kallade antidepressiva.

Det var i slutet av juli förra året som jag började ta dem. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta något sådant och tänkte att det måste vara svaga människor eller riktigt sjuka som tvingades ta till det. Så fel jag hade. Just då var jag inte stark, men jag hade varit. Just då var jag sjuk, men hade inte varit det innan. Som jag skrivit tidigare så kan en kraftig stressreaktion, depression och ångest drabba vem som helst. Det handlar bara om hur länge man klarar att vara under press och hur väl man känner igen stress. Jag klarade press mycket länge, men kunde inte känna igen vad stress innebar för mig.

På grund av detta fick min hjärna lite för mycket att ta itu med på samma gång. Det är ämnena i hjärnan som påverkas, och för att kort beskriva vad som händer så finns det signalsubstanser i hjärnan och i nervsystemet som skickar budskap mellan hjärnans celler. Vid en depression kommer substanserna i obalans och kan inte samspela längre. Detta är svårt att häva på egen hand, även om det ibland räcker med till exempel terapi. Några av signalsubstanserna som är inblandade är serotonin, noradrenalin och dopamin. De påverkar sinnesstämningen, känslorna, tankarna och har en stor inverkan på hur vi upplever ångest och oro. Tabletterna är alltså till för att öka aktiviteten hos de här substanserna eftersom man inte kan skapa dem på egen hand.

Trots alla tårar jag fällde inför min första tablett är jag glad att jag valde att börja. Det var inget lätt val, men nu ser jag att det var då allt slutade vara nattsvart. Och det viktigaste av allt; jag slutade att bära omkring på ständig ångest.

Idag, ett år och två månader senre, är jag rädd igen. För att sluta. Min nedtrappning har börjat, och det känns helt okej men jag har inte kommit till den punkt då medicinen slutar att verka terapeutiskt. Det är en stund kvar, kanske en månad, kanske två. Då var jag rädd för att medicinen skulle göra mig sämre. Nu är jag rädd att jag kommer få tillbaka ångesten om jag slutar. Det är faktiskt det enda som skrämmer mig.

En sak är säker. Det handlar inte om "lyckopiller" som man slarvigt säger ibland, och inte om ett sätt att slippa ta tag i det som gjort en sjuk. Det handlar om överlevnad.

Läs det första inlägget Antidepressiva - min rädsla.

IMG 2773

UA-74501118-1