Tröttheten från helvete

Det var längesedan jag vaknade utvilad. Trots att jag borde vara utvilad med tanke på hur mycket jag sover och vilar. Det är inte en trötthet som vem som helst känner. Innan allt det här var jag ofta trött. Det var i alla fall vad jag trodde. Då var jag vanligt trött. Trött på det sättet man blir efter ett tufft träningspass, efter en utekväll eller efter att ha jobbat en hel vecka. Det var en barnlek. Ja faktiskt. Nu är jag på riktigt dödstrött. 

Trött. Sömnig. Seg. Långsam. Dimmig. Orkeslös. Avskärmad. För mycket i mig själv. 

Sömn har alltid varit viktigt för mig, men nu är det vad jag helst av allt vill göra vissa dagar. Det spelar ingen roll om jag fått nio eller fem timmars sömn. Jag är precis lika trött. Lika utmattad. Sådana dagar blir jag inte hungrig, vill inte gå ut, vill inte läsa, vill inte umgås. Jag vill ingenting. Bara få sova. Försöka bli kvitt tröttheten. Sova tills jag orkar igen. Vila tills energin finns så den räcker och blir över. 

Värst är det på morgonen. Är varken morgon- eller kvällsmänniska, men jag har i alla fall kunnat vara vaken. Vara med. Nu går jag igenom uppvaknanden som varar i timtal. Jag ligger precis under ytan och kan inte ta mig upp. Det känns som att jag håller på att drunkna i sömn. Som att något håller mig nere, trycker mig tillbaka. Jag tar mig inte upp, hur mycket jag än kämpar och försöker är tröttheten för stark. Den vill så gärna vinna, och ofta gör den det. Det är en trötthet som gör att min högsta önskan är att sova för alltid. Eller i hundra år, som Törnrosa. Då kanske jag skulle vakna på plus. 

Det är en trötthet som gör mig arg och ledsen vissa dagar. Jag vill ju göra saker, vara vaken, innerst inne. Hela jag drar åt olika håll och jag försöker lista ut vilken del som är starkast. Vem som vill mest. 

Tänk dig att du är ditt allra tröttaste jag, så att du knappt orkar stå eller prata. Sedan dubblar du det. Då kanske vi kommer i närheten av hur en utmattning känns vissa dagar. Fast bara nästan.

UA-74501118-1