Att nöja sig är inte ett alternativ för mig

Tro mig, jag vet. Vet att en del av mina vänner och delar av min familj oroar sig lite. Kanske rent av funderar på om det är något fel på mig. Det kan mycket väl vara så i flera avseenden, men inte i just det här.

Mina vänner förlovar sig, gifter sig, köper hus och skaffar barn. En del har till och med hunnit skilja sig. Jag är så glad för deras skull (inte de som skiljt sig då, om de inte vill att jag ska vara det, men ni förstår vad jag menar) och jag älskar att se dem lyckliga. 

Är jag lycklig då? Som inte har villa, vovve och Volvo? Oftast, ja. Eller för all del hus, katt och matkonto. Saknar jag det? Nej, oftast inte. Är det för att jag aldrig sett mig själv göra de där sakerna? För att jag aldrig funderat på vad jag förväntas göra. Utan bara gjort. Struntat i saker som är konventionella och en del av det liv många ser framför sig som det man ska leva? Kanske. 

Eftersom det är en stor del av den stora normen som finns kring det vi kallar livet, funderar jag självklart ofta på det här. Varför jag inte längtar eller saknar. När jag funderat en stund kommer jag fram till att en hund, ett hus på landet, helst i ensamhet skulle vara kanon. 

Ja, för jag är tjejen som aldrig fattade vad som var grejen med att leka Mamma, pappa, barn. Inte förstod jag vad mina jämnåriga menade när de berättade hur många barn de skulle ha när de blev stora. Jag minns att jag tänkte att det var befängt (även om jag använde andra ord för det på den tiden då jag var sju år) och att det där med att bli vuxen kunde vänta ett bra tag. Varför ha så bråttom? Låt mig borsta håret på min Barbie eller gräva i sandlådan i fred.

Oavsett vad min inställning och mina tankar beror på så är problemet inte mitt när det kommer till att träffa någon som jag eventuellt skulle kunna köpa hus, kanin och Opel tillsammans med. Ja männens, killarnas, pojkarnas alltså. Det är inte det att jag inte kan hitta en man som älskar mig, utan att jag inte kan hitta en som jag älskar. 

Sällan träffar jag någon som intresserar eller lockar mig. Någon som jag är villig att lägga tid på eller ge min uppmärksamhet. Ororar du dig för någon av dina vänner som är singlar och dessutom kvinnor? Då ska du lyssna nu. Det handlar inte om att det är något fel på alla singeltjejer där ute. De är inte oönskade eller oattraktiva. De är ensamma för att ingen är bra nog. Det kanske låter hårt, men jag tror ofta det är en av anledningarna. Tyvärr är det dock alltid synd om singeltjejer. Kvinnor som ingen verkar vilja ha. Alltid mer synd om dem än om killar som länge lever som ungkarlar. Ja det där med att vara ungkarl kan ibland ses som lite charmigt till och med. En kvinna ses istället som patetisk eller sorglig, när hon borde ses som stark och häftig.

Det som oroar mig när jag möter en kille är inte ifall jag kan imponera på honom, utan ifall han kan imponera på mig. Vara spännande nog för att jag inte ska tappa intresset efter fem minuter. Finns inget djup, en bra karaktär och en hyfsad självkänsla kommer nämnda kille drukna i mitt sällskap. Försvinna in i den där skuggan som reser sig över Mordor, medan jag befinner mig i Lothlorien. Han måste känna sig själv och veta sitt värde utan att vara ett rövhål. Det måste vara någon som kan ta att jag är en egen person med en stark röst, utan att vilja lägga benen på ryggen och i rekordfart springa mot Örebro. Än så länge har jag faktiskt inte träffat många av den sorten.

Jag vill träffa någon jag kan ha riktiga konversationer med. Inte bara någon som vill ha mig för att jag råkar se hyfsat bra ut. Det är viktigt med någon som har egna åsikter och som kan prata om döden, svensk inrikespolitik och miljöhotet. Och om Harry Potter om jag skulle känna för det. Någon som utmanar mig och kan inspirera och stimulera mig intellektuellt. Skratta åt mina skämt och inte bara vilja att jag ska skratta åt hans.

Det som kanske förklarar mitt singelskap mest är att jag inte alls är rädd för att vara ensam. Jag gillar ju att vara ensam till och med. Tack vare det är jag istället orolig för att vara med fel person. Att jag ska lägga tid och kraft på någon som visar sig vara en tråkmåns, skrämmer mig mer än all ensamhet i världen. Hemska tanke!

En dag kommer jag kanske träffa någon, en dag kommer jag kanske skaffa barn, köpa den där bilen och ha ett gemensamt matkonto men det kommer aldrig bli bara för att. 
Jag är och kommer aldrig vara en person som går in i en relation bara för att få vara i en, jag tycker för mycket om mig själv för det.

Jag vet vad jag vill ha och skulle aldrig nöja mig med det som råkar finnas framför näsan på mig. Kanske är det för att jag är vän med ensamheten och med mig själv, eller något helt annat.

Egentligen handlar det nog om att den relation jag har till mig själv oftast är riktigt bra och ja, om jag ska vara ärlig kan det vara en standard som är svår att nå upp till.

IMG 3285

UA-74501118-1