Bor du på landet är du lite korkad och ofin

Kommer du från landet? Bor du kanske rent av på landsbygden? Känner du dig mer hemma i skogen sus än i stadens brus?

Ojdå. Jag beklagar. Vill du prata om det? Vad ska du på landet att göra? 

Har hönan värpt några ägg?

För många år sedan, en sisådär 200 år, bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Förstå liksom, nittio procent! Idag är det det omvända, hela 85 procent av oss bor i tätorter. Förr i tiden var man till stor del självförsörjande, arbetade med kroppen och hade med största sannolikhet minst ett par djur. Skogsbruk och djurhållning var självklart och livsviktigt. Du levde för dagen och höjdpunkten varje dag var att se om familjens höna värpt några ägg.

Okej nu raljerar jag lite, i alla fall om hönan, men det andra var verkligheten för många. 

För bara nitto år sedan bodde lika många på landsbygden som i städerna. Urbaniseringen har gått snabbt. Kanske lite för snabbt?

Flytta från landet, där blir du ingenting

Förr styrde de rika i städerna. Ibland kom folk från landet och hälsade på. Det kanske skedde ett par gånger per år och då passade man på att inhandla sådant man själv inte kunde odla, föda upp eller tillverka. Trots att de flesta av oss, om vi går tillbaka tre, fyra genereationer, härstammar från bönder, backstugusittare eller topare är det förvånansvärt många som verkar se landet som ett ställe för dem som inte har drivet att ta sig någonstans. Det verkar för många ofattbart hur de på landet kan klara sig utan caffe latte, ett gym, NK och ljudet av sirener. Landet är ju så tomt på saker och människor. Hur överlever de som bor där?

Det förekommer tyvärr fortfarande kommentarer i stil med; Men bor du på landet? Där blir du ingenting. Vem är det som bestämt det. Jag kan ärligt inte se tjusningen med framför allt storstäder. Det har jag aldrig kunnat. Aldrig pratat om att flytta till Stockholm eller London. Självklart älskar jag att besöka storstäder och uppleva annat än min närmsta omgivning, men att bo där är inget för mig. Vilket absolut inte är normen, men det har jag aldrig brytt mig om. Jag minns när jag var i tonåren och fick frågan om när jag skulle flytta från Värmland och Karlstad. Redan då var mitt svar enkelt och kort; aldrig. I perioder skulle det gå, men att helt lämna landsbygden är otänkbart.

Och jag blev visst en massa saker ändå. 

Den obildade landsbygdsbon

Ibland ses de som bor på landet som obildade. Kan tänka mig att det är något som hänger i sedan gammalt, när man inte hade lika hög utbildning som de som hade råd att gå i skola. Konstigt ändå, idag, år 2017. När alla har samma möjligheter var vi än bor, utom att kanske springa ner till Espresso House och få favoritjuicen nästan när som helst. Att bo på landet väljer man om man gillar att ha det lite lugnare, vill fly städernas larm och aktivitet. Landet lugnar. Det är som att man inte har några kvaliteter mer än som lite udda. Du är lite originell om du väljer landet före staden. Du är liksom...ute. Omodern. 

Den enda kontakt en del stadsbor har med landsbygden är i form av några härliga veckor varje sommar då de besöker släktens sommarställe. Då möter de kossor, ser barrträd, en ekorre och om man har tur även något så exotiskt som en älg. Och så Göran, han som bor granne med sommarstället. En ritkigt originell typ som bor på landet året om, pratar dialekt och inte skäms det minsta för att visa sig i leriga gummistövlar och bar överkropp med bondbränna. Det ryktas dessutom om att han och hans fru bott där, på samma ställe i fyrtiofem år och att de inte varit utomlands de senaste fem åren. Det verkar också som att alla är släkt med varandra, vilket snabbt leder tankarna till inavel.

Här hörs andra dialekter, som inte är det minsta tillrättalagda och som låter lustiga. De tycker det är svårt att förstå allt de säger. De kommer handla i butiker som inte har varken sjögräs eller acaibär.

Nu överdriver jag en smula igen, det ska erkännas, men så långt från sanningen är jag inte. 

Om sommaren är det fler storstadsbor som kommer ut till landet. Till sommarstugan eller för att besöka en släkting. De vet nästan inget om platsen de kommer till för den är inte viktig i media, osäkert om den ens finns i en kartbok faktiskt. Ingen rapporterar därifrån. Och så målar man upp en bild av obildade landsbygdsbor, när det finns barn, unga och vuxna idag som aldrig sett en älg på riktigt. Som inte ser skillnad på en gran och en tall. Det är för mig en hissnande tanke. Skrämmande.

Landet lockar mig mer än staden

Landsbygden är inte viktig i Sverige. Trots att landet skulle stanna utan den. Normen är att bo i stan, helst så stor som möjligt. Det får mig att skrikande vilja springa åt andra hållet, mot skogen och landsbygden. Vi har så mycket att ge och jag skulle aldrig överge min hembygd som bara under min livstid nedmonterats genom att bönder tvingats lägga ner, skolan stängts, vägarna har blivit sämre och de få verksamehter som funnits har svårt att hålla sig vid liv.

På landet hjälper vi varandra med allt från att köpa med mjölk från affären till att byta tak på huset. På landet stövlar vi in på gården för att kolla om någon är hemma. På landet hjälps vi åt. På landet är ingenting besvärligt. 

Jag kan inte riktigt säga varför landet lockar mig mer än staden. För mig är det nog så enkelt att det är där jag hör hemma. Jag är periodvis trygghetsknarkare och det är bara på landet jag känner mig riktigt tillfreds. 

UA-74501118-1