Det svåraste i den här världen är att leva i den

Det är svårt att beskriva hur det verkligen står till. När någon frågar menar jag. För jag vet inte riktigt hur jag mår, och hur jag känner. Och vad tusan svarar jag när de flesta förväntar sig ett snabbt "det är bra, hur är det själv" och inte alls vill höra sanningen. Vi kunde lika gärna fråga varandra om bilen går bra.

Å ena sidan är jag glad, för jag mår så mycket bättre. Å andra, är jag ledsen för att jag fortfarande inte riktigt hittat en lugn plats i mig själv igen. Ingen plats att vila. Inuti pågår fortfarande stormar då och då, och så fort det kommer en psykisk motgång blir det ett rasande oväder.

Till viss del kan jag slappna av bättre än förr, och tänka annorlunda. Trots det kan jag bli så rädd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Ibland vet jag inte ens varför jag är rädd. Rädlsan är väldigt ologisk. Och diffus. Vissa gånger är jag rädd för livet självt. För hur det kan skada, såra, överraska och överumpla. Slå ner mig till marken. Skoningslöst och hårt.

Gång på gång får jag lyssna till fördomar om stress, om kvinnor, om utmattning och om antidepressiva. Det är så lätt att glömma antar jag. Att jag har varit väldigt sjuk och fortfarande kämpar med ängslan, förvirring och en kropp som inte fungerar så bra varje dag. Det är självklart okej att skämta om det, det gör jag ju själv, men tar också hänsyn.

Många, eller de flesta, saknar dessutom kunskap om stress och hur det är att bli sjuk av stress. Med allt jag har försöker jag att sprida, dela, informera och prata om det. Tyvärr vill inte alla lyssna. Det gör mig också rädd. Vill du inte förstå, är du också rädd? Eller så bryr du dig helt enkelt inte förrän det händer just dig.

Utåt ser jag ut och verkar precis som vanligt. Bara en del kan se förbi det. De som varit med om det själva eller människor som är enormt empatiska av naturen. Säger inte att det är varken bra eller dåligt, men om man vet om att någon är eller har varit utmattad kanske lite eftertanke är att önska.

Till slut hamnar jag i frågan om hur tusan en människa ska lyckas slappna av när livet inte tillåter det. Vi är inte gjorda för att leva så här, i en värld som är uppyggd på tid. Det enda vi har är tid, men ändå har vi ständig tidsbrist. Vi stressar fram livet och allt vi fyller det med. Gör det till en tävling, där ändå ingen kommer att stå som vinnare i slutändan. En tävling fylld av onödiga strävanden för våra hem, våra kroppar och våra jobb. Saker som ingen kommer att bry sig om när hundra år till passerat. Det är det som är felet idag. Vi uppskattar inte en god människa, en person som är snäll och ärlig. Vi uppskattar en rik människa, som är snygg, har en galen karriär och är populär. Och vad slutar det i för många av oss? Utmattning. Vi kämpar och strävar tills vi inte orkar längre, och den hårda vägen får vi lära oss vad livet egentligen borde handla om.

Som friidrottare har jag en plats för tävlande. Det är på löparbanan. Jag vill få utlopp för mitt tävlande där, och när jag går därifrån vill jag vara fri. 

Det svåraste i den här världen är att leva i den.

erika