Antidepressiva - min rädsla

Den starka blir för alltid svag. Klippan som till slut rasar ner i havet. Som resten av livet ska ligga där och guppa. Ibland med huvudet över vattenytan. Ibland uppslukad av det svarta och blytunga.

Det är inte du. Det passar inte in. Ingen trodde det. Allra minst du själv. Men så kom livet ifatt. Slängde en blöt filt över dig, som du stundtals inte vetat om du ska orka lyfta bort. Livet stannade av, blev dystert. Kroppen orkade inte bära dig längre. Den sa att det fick vara nog. Du är inte så stark som du tror, sa den. I början var kroppen starkare än du. Med lätthet kunde den få dig att stanna kvar i djupet, utan minsta antydan till reträtt. Du trodde på den också. Trodde på kroppen som sa att du var dödssjuk, utan hopp. Den visade ingen benådan. Sedan kom huvudet ikapp och mörkret blev totalt.

Du är inget, kan inget, orkar inget och ska inget. Du är min nu. Du har själv skapat mig och nu ska du betala. Tanken trodde du också på. Allt tanken sa var sant. Allt mörker tanken bjöd omfamnade du som en livboj. Du tänkte; jag kan inte må bättre men jag kan må ännu sämre. Den chansen tar jag, bara för att få känna något.

Aldrig har du varit så långt från dig själv samtidigt som du varit så nära. Den där fungerande, duktiga och vettiga människan är borta. Du finns inte längre. Ändå känner du dig så otroligt levande, för allt som inte är inom dig känns obarmhärtigt tydligt. Varje andetag, varje ljud, varje steg. En känslig person med förmågan att uppfatta precis allt. Utanpå. Alldeles för tydligt känner du beröring. Ljuset gör ont. Huvudet sprängs av ljudet. Du vill inte känna.

Det finns ingen som kan förstå. Ju mer du försöker förklara desto mer otydliga blir dina tankar. Dina vänner ser tveksamt på dig, och du undrar vad de tänker. De ser inte på dig som förr. Inget är som förr.

Ska det alltid vara så här nu, frågar du dig gång på gång på gång. Du letar utvägar och vägrar tro på vad läkekonsten säger har drabbat dig. Du söker efter svar på frågor bara du fortsätter att ställa. Enligt andra är du redan utredd och klar. De vet vad som hänt. Du har fortfarande ingen aning. Du bara väntar på nådastöten. På ett slut.

Sökandet efter svar växer och upptar dina dagar, kvällar och nätter. Det kan omöjligt vara som de säger. Aldrig att du...nej det måste finnas en annan förklaringr. En diagnos som går att ta på, ett fel som går att operera bort. Sökandet blir din sista livboj, ett beroende som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Ditt lexicon finns klistrat i handen. Det lämnar aldrig din sida. Tvärtemot alla människor som fortsätter sina liv, trots att ditt ligger i spillror och du snart ska dö. Så sorgligt att ingen verkar se. Ingen mer än du ser tecknen. Sanningen. Du är ledsen för din egen skull. Fast mest för andras. Insikten om att det snart är slut har funnits så länge och visat sig så tydligt att du till slut accepterat det. Nästan blivit vän med det.

Viljan finns fortfarande men även den har börjat kvävas. Varför ska du kämpa när det ändå inte finns något värt att kämpa för. Din tid är förbi. Ingen hjälp finns att få. Det är över nu.

Då, just då slår den där tanken om slut an något inom dig. Du lovade ju. Kommer det till en punkt där du önskar att ditt liv inte ska fortsätta, då du inte längre vill finnas, då måste du ta steget. Det du aldrig kunnat tänka dig. Du lovade dina nära och kära. Lovade att ta hjälp, att svälja stoltheten och rädslan och börja leva igen. Ett löfte är ett löfte. Steget måste tas.

Nu finns de framför dig. Du överväger att strunta i löftet, det är ju ditt liv. Din kropp. Du vill strunta i löftet och glömma att du ens tänkt tanken att ta dem. De är det mest skrämmande du haft i din hand för du vet vad de har kraft att göra med dig. Tårarna rinner, det gör ont inombords. Ord som tröstar, försäkrar och uppmuntrar omger dig som ett surr. Flera gånger flyttar du runt dem på bordsduken bland kaffekoppar och fat. Ju längre du väntar desto mer växer ångesten och gråten blir värre. Synen är suddig och du är så rädd. Som en bomb, tänker du. De eller du kan ödelägga livet. Vad ska du välja?

Det krävdes styrka och mod. Det krävdes vilja. Till slut tog du steget. Och livet vände. Du insåg efter en tid att de behövdes för att överleva. Det var det enda det handlade om; överlevnad. Viljan att leva. Ett nödvändigt ont för att få le, skratta och må bra igen. För att bli du.

UA-74501118-1