"Att vara ensambarn är en sjukdom i sig självt"

Runt om i världen finns det antaganden om och ifrågasättande kring ensambarn. Eller endabarn som jag föredrar att säga. Att vara enda barnet innebär inte att du är ensam.

Jag är ett av dem. 

Det hela började med psykologen G. Stanley Hall (1846-1924). Han intresserade sig för barn utan syskon och påstod att de skiljde sig från barn med syskon så mycket att det var som en sjukdom. Hans exakta ord var; "Being an only child is a disease in it self".

Han tyckte sig kunna se vissa egenskaper och personlighetsdrag hos endabarnen som var mindre trevliga och gjorde dem speciella. Detta utvecklades senare till en sanning som vi i västvärlden tog till oss. Vad tänker du själv på när du ser ett endabarn framför dig. Just det, att det är bortskämt. Det är ett vanligt antagande, så vanligt att det är stereotypt.

Endabarn är bortskämda, allt för självsäkra, dåliga på att dela med sig, inte lagspelare, vill bestämma, vara medelpunkten och ensamma. De är också överbeskyddande, har äldre föräldrar, har aldrig behövt ta konflikter eller dela på föräldrarnas uppmärksamhet.

Vilken olycka. Eller?

speeddial

Sällan pratar om de personlighetsdrag ett endabarn kan utveckla som är bra. Vi är ofta starka och modiga, bra på att umgås med vuxna tidigt och utvecklas intellektuellt och motoriskt snabbare än andra barn. Vi är vana att ta tag i saker, och har våra ögon på priset för ingen har någonsin stått i vägen. 

delamed

Jag har själv aldrig haft problem med att vara det enda barnet till mina föräldrar. Hemma hade vi aldrig ens berört det när jag i första klass fick höra hur bortskämd jag måste vara som endabarn. Det är alltså andra som haft problem med det. Och om de inte haft problem så har de tyckt en massa, trott sig veta och förstå. Det värsta är när vänner eller andra människor jag har nära (ofta utan att veta om det), ser medlidande på mig eller råkar fälla en kommentar om endabarn. Då tänker de kanske på någon annan eftersom de ser mig som vilken vän som helst. Och det är det som är så typiskt med stereotyper - vi tänker inte på att de finns. De har blilvit sanningar.

Relationen med föräldrarna är annorlunda, det ska inte sägas annat. Antingen är den bra eller så är den dålig men man får ett speciellt band. Min mamma och jag är på något sätt både vänner, systrar och barn och mamma. Vi står otroligt nära varandra och kommer alltid att göra det. Min pappa och jag har också en relation som är stark och djup. Han har varit och är lika involverad i mitt liv som min mamma och de är de viktigaste jag har. Precis som att jag är viktigast för dem.

De har skämt bort mig med kärlek och utrymme, men inte med saker. De har gett mig verktyg för att kunna leva, men inte curlat mig. De har alltid ställt upp, men också talat om när jag gjort fel.

Min mamma och jag hörs nästan varje dag och pratar om allt och ingenting.

Ja, jag är ensam i vissa avseenden, men det har jag alltid varit så att det skulle vara synd om mig förstår jag inte riktigt. 

Mina föräldrar skaffade inte ett barn för att de var själviska, gamla eller vilka andra anledningar som kan finnas. De ville ha ett. Punkt.

Jag har en relation till mina vänner som ibland kan gå djupare än för de med syskon. Ofta kommer syskonen före vännerna, men i mitt liv har mina vänner första plats.

Hoppas jag förgyller just ditt liv, tack vare att jag är ett enastående endabarn. Ring mig när som helst, jag finns alltid där.

 

Kolla in endabarn.se för att läsa, inspireras och lära!

endabarn