Det är som att ha en personlig livscoach

Där! Ja precis där. Jag tyckte jag såg något välbekant därborta. Jo, nu är jag säker. Det ÄR glädje, det är hon. 

Igår började dagen med att jag kom upp ur sängen i senaste laget. Trots det blev dagen hur bra som helst. Så där bra som den kunde vara förut, innan februari. Fylld av bra timmar på jobbet, lunchmöte om nästa års stora uppdrag inom idrotten och ett träningspass där jag fick känna på puls. Och jag fick skratta mycket.

Äntligen är de bra stunderna fler än de jobbiga. Äntligen har jag närmare till skratt, och längre till mörker. Om du möter mig kan du vara säker på att mitt leende är äkta, och att jag inte undviker din blick längre. 

Många vänner, bekanta, kollegor och framför allt min familj märker stor skillnad. Den Erika de såg i våras och somras var grå, matt och frånvarande. 

Jag blir så varm och glad när jag möter en träningskompis som säger att det märks att jag mår bättre. Du är mer bubblig nu, säger hon. Eller när kollegan påpekar att jag verkligen måste vara på bättringsvägen eftersom jag skämtar med honom igen. Och när jag ser hur min mamma och pappa kan slappna av, eller när de säger åt mig att inte tôla så mycket...ja då vet jag att jag mår bättre. Att få höra att ögonen glittrar igen. Det är fantstiskt att få energi av människor igen, inte bara bli av med den så fort jag möter dem. 

Jag om någon har längtat efter att känna så, få höra de där orden och att vilja saker igen. Se framåt.

Någon gång ibland kommer en liten påminnelse, men den är så vag att jag ser den som en bekant från förr som jag inte tycker speciellt mycket om. Den får inte tillåtelse att beröra mig på så sätt att det sätter mig ur spel. Det är bra att den finns där dock, för den talar om när jag måste sakta ner lite. Det är som att ha en personlig, lite jobbig livscoach inne i kroppen.

UA-74501118-1