Du har aldrig varit så rädd som då

penna

Det vibererar, blicken kan inte riktigt fokusera, allt rör sig för snabbt, huden sticker och luften verkar inte ta sig in i lungorna hur du än försöker dra in den.

Tårarna bränner, men det är inte säkert att de kommer ända fram för du är skräckslagen. Hjärtat rusar, andan sitter i halsen och det känns som att mörkret kommer att sluka dig.

Det finns ingen återvändo. Det är en storm som måste ridas ut, som ännu en gång river upp ditt inre. Tömmer kroppen på energi. Raserar alla murar. Din kropp gör allt för att parera det som händer inuti, men att stoppa det går inte.

Till slut knyter sig kroppen helt, det går inte att styra någonting. Kroppen lever sitt eget liv. Sliter dig i bitar och täcker dig med en slöja av fasa. Nu ska du dö. Och du har aldrig varit så rädd. Kommer det bli ännu värre? 

Greppet börjar lossna, sikten blir klarare och andningen saktar ner. Du känner ett sorts kaosartat lugn. Rädslan är större än innan, men nu vet du att du svart får vila. I alla fall för en stund.

Du som haft en förstår exakt vad det är jag beskrivit. 

UA-74501118-1