"Vi som inte behövdes"

Allt löser sig när jag får jobb. När jag får en inkomst och en trygg tillvaro. Då kommer jag må bra igen. Då kommer lyckan och livet tillbaka. Jag trodde definitivt inte att jag skulle må sämre än någonsin.

Under de perioder jag varit arbetslös har jag känt mig skamsen, dum, värdelös, oviktig och överflödig. Oro över pengar, hemmet och det sociala och livet i allmänhet har varit tungt att bära. De där känslorna brottades jag med från och till i fem år. Mellan 2010 och 2015. Fem år av osäkerhet, ovisshet och oro. Jag satte aldrig ord på den stress det innebar, och de känslor jag kände. Det enda jag fokuserade på var att vara stark.

Det är inte möjligt att vara stressad när man inte har ett jobb, tänkte jag. Nu har jag fått erfara att den stress arbetslöshet innebär kan vara minst lika farlig.

Sjukskrivningarna hos yngre och framför allt hos kvinnor har ökat de senaste åren, och jobbstressen är enligt Arbetsmiljöverket sjuk. Det förvånar mig inte alls. Många av dessa tillhör den förlorade generationen. De som blev utan jobb. De som inte kunde komma in på arbetsmarknaden. Vi som inte fick arbete trots utbildning och hårt slit. Vi som inte behövdes.

Nu kanske många med mig äntligen fått jobb, men problemet är inte löst för det. Jag har ett jobb att gå till, med bra arbetskamrater och pengar in på kontot varje månad. Jag kan betala hyran utan att oroa mig och jag kan köpa mig ett par jeans när jag känner för det. Äntligen har jag jobb, äntligen kan jag börja leva och må bra. Eller?


I februari 2016 tog det ändå stopp. Jag blev utmattad med påföljande depression. Eller var det depressionen som gjorde mig utmattad? Jag vet inte. Min jobbiga period kom ikapp mig. Jag hade inte bearbetat och tillåtit mig själv att bryta ihop över min långvariga arbetslöshet. Det kom istället när jag till slut, efter fem års ovisshet, kunde slappna av. Då satte min kropp ner foten och sa stopp. Självklart berodde utmattningen på fler saker, men det var där allt tog sin början.

Det är nästan ironiskt. När jag väl fått jobb tog den långvariga arbetslösheten till slut ut sin rätt. Jag trodde jag klarat mig igenom den oskadd.

Den psykiska ohälsa som arbetslöshet innebär för många försvinner inte bara för att vi får ett jobb. Långtidsarbetslöshet kan vara ett trauma och måste tas på allvar. Hos mig satt känslan i allt för länge. Ibland måste jag nypa mig i armen för att försäkra mig om att jobbet faktiskt är på riktigt.

UA-74501118-1