Dagen då jag föddes

Erika närbild

Varje år firar vi vår födelsedag. En del firar genom att ha kalas, ge sig själv något fint, resa bort och andra firar genom att inte fira alls. Dagen går dock sällan obemärkt förbi, vare sig vi vill eller inte. Den allra första dagen i livet, den då vi föds är ofta fylld av glädje, dramatik, oro, skratt, gråt, förväntan eller kanske hopp.

Min födelse minns jag självfallet inte, precis som vilken normal människa som helst. Däremot har jag ju fått den berättad för mig, som du säkert också har fått om din.

Det har berättats hur mamma gick tio dagar över tiden. Hur mina föräldrar väntade sig en pojke. Hur mamma hade värkar i 30 timmar, och hur pappa fick åka hem och gå ut med hunden under tiden. Hur de satte igång mamma till slut, och hur jag satt fast där inne. Något som resulterade i akut kejsarsnitt, eftersom en normal födelse antagligen hade brutit nacken på mig. Det var mycket drama, när kejsarinnan kom till världen en frostig septembermorgon i Karlstad.

Det har skämtats om hur jag såg upp på läkare och sköterskor från inuti magen och inte gjode några läten alls. Hur pappa mötte mig först, i ett rum där en geting försökte ta sig ut genom ett fönster. Att jag var en stor bebis, i alla fall på den tiden, 55 centimeter lång och över fyra kilo tung.

Det har beskrivits hur mamma vaknade upp efter narkosen och bara skrattade och fortfarande trodde hon fått en Sebastian och inte en Erika. Klockan 07.06 började min resa på jorden, och där och då kunde den också tagit slut om det inte varit för modersinstinkt, och en svensk sjukvård som fungerade perfekt.

Ännu ett år är förbi och jag har överlevt. Klarat ett helt år till. Gått genom stormar, sprungit på nitar och låtit mig svepas med av lyckorus. Det är ju egentligen det vi firar. Att vi lever. Att vi fortfarande har liv.