Hur orkar ni mamma och pappa?

Det är en självklarhet för många. Mina föräldrar tog hand om mig som liten, och senare ska jag ge tillbaka genom att göra detsamma för dem när de blir gamla. Det där är en skrämmande tanke.

Funderar ofta på om det är så självklart ändå? Som barn var ens föräldrar unga och orkade med mer omvårdnad. Nu kanske du är i sextioårsåldern och dina föräldrar över 80 år. Nu har ni båda gått igenom så mycket i livet. Och orken finns inte hos någon av er, men du ställer upp ändå.

Det drabbar dig ekonomiskt, socialt och mentalt. Det skapar slitningar i din familj. Du stressar för att hinna med dig själv också, som ju aldrig kommer i första hand. Alltid någon annan eller något annat.

Min mamma och pappa har på olika sätt varit anhörigvårdare nästan så länge jag kan minnas. I många år har mamma och pappa handlat, städat, skött om trädgård och haft lika mycket administrativt arbete som de har med sitt eget. De har blivit låsta i perioder och det har krävts mycket planering för att få livet att gå ihop.

Ju äldre jag blivit desto argare har jag blivit. På samhället. På förlorad livskvalitet.

De äldre har det inte bra idag. Pensionen är för låg, det är kö till vårdboenden och det är svårt att leva ett gott liv på ålderns höst. Det är fruktansvärt och jag bävar för när mina föräldrar kanske blir hjälplösa.

Sedan blir jag självisk och tänker på mina fantastiska föräldrar. Och orolig. Hur länge ska de orka? Har de redan orkat för länge? Kommer jag inte få ha dem kvar så länge som jag önskar? Ska det bli så här för mig också? Det skrämmer mig. Gör mig livrädd. Ledsen. Frustrerad.

Hos mina föräldrar finns en pliktskyldighet som jag har svårt att tro att jag själv kommer att känna. Vi ska ta hand om våra äldre, men till vilket pris?

Hur orkar ni mamma och pappa? 

UA-74501118-1