En dag flyttar jag tillbaka

Upp på morgonen. Shit! Jag har bara femton minuter på mig att bli klar. Ut i köket för att göra och äta frukost, in i badrummet för morgondusch och smink, på med kläder, plocka ihop matlåda, mellanmål, annat som ska med till jobbet. Ytterkläder, skor och sedan ner till bilen. Allt det där hinner jag på femton minuter.

Det låter galet.

Nästan så länge jag kan minnas har jag försökt effektivisera saker. Vad det än gäller. Att duscha, att äta, att skriva, att gå, att prata, att jobba, att städa. Precis allt ska gå snabbt och göras på det mest effektiva sättet. Det är väldigt bra att vara effektiv. Ibland. Att vara det hela tiden, varje minut, är inte bra. Det skapar ett enormt stresspåslag. Jag talar om för min kropp att jag har bråttom fast jag inte har det, med saker som inte behöver gå snabbt.

Om ni visste hur mycket jag försöker ändra mitt sätt att tänka och göra saker. Som nu när jag sitter här och skriver, jobbar mina fingrar och min hjärna snabbare än de behöver, och jag håller nästan andan. Varför gör jag så? Här kan jag ju lugnt sitta, tänka efter och njuta av något jag gillar att göra.

Tre saker, eller kanske känslor som blivit extra viktiga för mig det senaste halvåret är att trivas, att känna mig trygg och att finna lugn.

Trivsel är otroligt viktigt för att må bra där långt inne. I perioder kan man stå ut med att inte trivas, men i det långa loppet är det en faktor som måste till för att vi ska känna livskvalitet. Vi måste trivas med tillvaron och med oss själva. Se saker och ting ljusare, och hitta något positivt med varje situation. Under året har jag trivts hemma hos mamma och pappa med deras sällskap, i deras hus, i mitt gamla flickrum.

Tryggheten jag behövt när jag mått som sämst, varit som mest rädd och orolig, har mina föräldrar gett mig. Det finns en oerhörd styrka i vår relation och det faktum att jag alltid kunnat vända mig till dem. När kroppen bryts ner så som den kan göra av en utmattningsepression, då är du inte så kaxig. Jag har behövt tryggheten hemma hos mamma och pappa, när jag känt mig ynklig och inte en dag äldre än fjorton. När jag inte kunnat stå, prata, laga mat, vistas bland folk, då har de fått mig i den mån det gått just då, att känna att jag i alla fall är trygg och det enda jag behöver vara rädd för är min egen kropp.

Att finna lugn och ro. Kunna vila och slappna av på riktigt är också direkt avgörande för vår överlevnad. Det är inte för inte som vi säger att någon "stressar ihjäl sig". En gång var jag ganska bra på att vila och ta det lugnt. Den delen av mig har varit undanskuffad till fördel för den där hypereffektiva och drivna Erika som bara ser rakt fram, och kör i tvåhundra kilometer i timmen. För att få tillbaka ett lugn i tillvaron och i mitt medvetande har platsen jag vistats på varit av största vikt. Skogen gav mig från första dagen lugn, och jag kan skatta mig lycklig som ju har ett hus att åka till som ligger mitt i skogen. Där en öppnad ytterdörr och några steg ut på gräsmattan, ger allt det lugn jag behöver för att kunna andas igen.

Och vet ni vad...jag längtar tillbaka. Till skogen alltså. Till åkrarna, vattnet och stillheten. Alla dofter jag inte visste att jag saknar inne i stan. Landskapen jag älskar, dem har jag hittat igen. Ljuden från vilda djur, från grusvägen under mina fötter, vänerns milda vindar tillsammans med vassens prasslande, mörkret som lägger sig under nätterna och det tidiga morgonljuset.

En dag flyttar jag tillbaka. Tillbaka hem. Till min skog, till mitt lugn och till min trygghet. Just nu skapar jag ett hem i stan där jag kan trivas på riktigt. Slänger ut det som aldrig fallit mig smaken, och gör hemmet till bara mitt. 

UA-74501118-1