Inget mer med det

Så var det dags att fira in ett nytt år. Ett slut, en ny början, en ny chans och nya löften som ska infrias...

Nej jag skojar bara. Det är dags att byta slutsiffra på årtalet. Från 2017 till 2018. Så var det inget mer med det egentligen. 

Förra året i december skrev jag en massa inlägg, med en massa kloka saker. De där sakerna gäller fortfarande.

Till exempel:
Det gör mig förbannad att vi ska romantisera livet, världen, vardagen, ja allt. Livet är ingen saga med lyckligt slut. Livet är rått, det är jobbigt och ibland förfärligt. Har vi tur upplever vi stunder eller perioder av ren lycka, glädje och kanske får det ett romantiskt skimmer då och då.

Och:
Lev nu tänker jag inte säga. Istället tycker jag att, lev när du orkar passar bättre. Att stänga av och stänga in sig är ett måste för att orka leva ibland.

Mitt 2017 har varit så otroligt mycket bättre än mitt 2016, så om det är något jag ska fira är det det.

Det blir inga löften i år heller, inga chanser som ska tas just 2018 för dem tar jag hela tiden.

Jag ska inte börja på nytt, bara fortsätta på den här grymt sköna vägen jag slagit in på.

Livet är ständigt pågående och som jag påpekat förut blir det inte lättare att börja med något bara för att det blir ett nytt år. Det är inte så att vår inställning ändras, att vi orkar hålla i längre eller får extra krafter med det nya året. Det är lite som att fylla jämnt, man går och tänker mycket på hur det kommer bli och hur det ska kännas. Och så kommer dagen och det är kanske kul och så, men det händer ju aldrig något sådant där världsomvälvande som vi ibland väntar oss.

Tack alla fina människor som förgyller mitt liv. Utan er skulle jag inte sitta här och skriva en nyårstext värd att läsa.

Tack mina hjältar; mamma och pappa.

Tack alla vänner.

Tack alla friidrottare.

Tack alla arbetskamrater.

Tack alla som peppar mig via sociala medier.

Och tack du, som läser det här.

Gott Nytt År!

 

Snabbare, starkare, lugnare

unnamed

Tre veckor med medveten andning. Fjärde veckan i tyngsta perioden under uppbyggnaden. Det är en och en halv vecka kvar till julafton. Och Vår tid på är nu på SVT är slut för säsongen vilket skapat ett hål inom mig. Det händer både bra och dåliga saker. Som alltid. Så som livet är.

Hjärnan går på högvarv. Jag beskrev det under förra veckan i ett inlägg på Instagram som att jag sitter uppe bland trädtopparna, redo att släcka bränder och att vända siktet åt ett annat håll. Ett inte helt rogivande tillstånd. Snarare stressande. Känner mig lite som en surikat som står på bakbenen för att upptäcka hot. Men jag är ju inte hotad, och borde inte känna så. Men, återigen, så är livet.

Att sova med tejpad mun känns nu mer som något naturligt. Nu andas jag med stängd mun under vilan när jag tränar, när jag värmer upp och jag har till och med klarat att springa 300 meter med stängd mun. Inte fullt så panikartat som jag föreställt mig. 

När det gäller träningen vill jag skryta lite. Ett och ett halvt år efter att utmattningsdepressionen slog till tränar jag tungt igen. Eller rättare sagt; jag klarar av att träna tungt igen. Riktigt tungt. Det är stor skillnad på att göra det och faktiskt klara av det. Jag är inte sliten efter ett tungt pass längre, jag får energi av träningen och jag tycker det är kul nästan varje dag. När jag tänker på hur långt jag tagit mig och hur stark jag är blir jag nästan lite yr av lycka. Jag tog mig tillbaka, jag gjorde det!

Märk väl att det är träningen jag pratar om här. Det andra i livet verkar ta lite längre tid. Antagligen för att det var det där andra som gjorde mig sjuk. Träningen var ingen bov i det hela, även om även den blev för mycket ett tag. Det nya jobbet känns fortfarande nytt, men jag trivs så löjligt bra att jag är lite förvånad. Den fina blandningen av människor, kulturer och intressen gör att vi aldrig har en tråkig stund. Vi skrattar tillsammans, gråter tillsammans och det känns som att jag alltid varit här. 

Varje månad mår jag bättre. Varje månad orkar jag mer. Och jag mår bättre och orkar mer för att jag tar mig tid att vila och återhämta mig.

Om jag är snabbare återstår att se. Starkare är det ingen tvekan om. Och lugnare...jag jobbar på det.

Stäng munnen!

En vecka har gått med medveten andning. Reflektioner så här långt handlar mest om hur ofta jag får påminna mig själv att stänga munnen när jag är koncentrerad. 

Det har gått över förväntan när det gäller att sova med munnen tejpad. Inga problem alls faktiskt, inte hemskt och panikartat som jag trodde det skulle bli.

Det svåraste är att hålla munnen stängd vid fysisk aktivitet. Det fungerar hyfsat bra när jag är ute och går och sådana saker, men så fort det blir lite jobbigare måste jag kämpa för att inte öppna munnen. Hittills har jag dock klarat att ha munnen stängd under uppvärmning och ett riktigt jobbigt lopp. Jag försöker ta det ett steg i taget och bli bättre för varje dag.

Anna som jobbar med ask4life och medventen andning, sa till mig att det handlar om att bestämma sig för att det ska fungera. Och eftersom jag är ganska bra på att vara bestämd tänkte jag att jag helt enkelt får bestämma mig. Och det gjorde jag. Som bekant har jag svårt att inte göra något fullt ut när jag väl gått in i det.

Något jag märkt av sedan jag började sova med tejpad mun är att den puls jag har när jag vaknar på morgonen är lägre. Har haft problem med vilopuls ett tag och legat högre än jag någonsin gjort, men nu verkar det gå tillbaka. Det kan vara en tillfällighet, men jag har verkligen reagerat på det.

Berättade om mina framsteg och reflektioner för andningscoachen och hon var imponerad över vad jag lyckats med redan första veckan. Det gör verkligen att jag vill fortsätta utvecklas!

 

Ask4life finns på Facebook och Instagram. Är du intresserad av andningen betydelse tycker jag att du ska följa!

Nedan en bild av mig med tejpad mun.

IMG 8180

Medveten andning

Har försökt att bli bättre på det här med att andas rätt. Precis som de flesta andra som hamnar i stressrealterad ohälsa andas jag väldigt ytligt och inte ända ner i magen. Andningen i sig är alltså stressad, vilket gör att jag blir stressad. När vi inte andas ordentligt säger vi till kroppen att den ska någonstans, att vi har bråttom. Det är ju en ganska dum idé eftersom vi sällan har speciellt bråttom egentligen.

Förra året tog jag privatlektioner i yoga för att varje dag få in lugna, bra rörelser kopplade till andningen. Det har hjälp mig massor, och jag har fortsatt att yoga och tänka på andningen. Men bara på bestämda tider och när jag sätter mig ner för att just andas. I vardagen är jag inte lika bra på att andas. Även om jag mår bättre och har en något bättre andning än tidigare, eftersom jag vet hur jag ska göra, så andas jag bara bra under yogapassen och när jag är helt avslappnad. 

Alltså finns det mycket att göra på andningsfronten. Jag tror mycket på det eftersom vi styr vår kropp genom hur vi andas. Hjärtat rusar om vi andas för snabbt, vi fryser lättare och vi får svårare att koncentrera oss. Bland mycket annat, ska tilläggas.

När jag fick frågan från en expert inom ämnet att börja öva på andningen i vad jag än gör så behövde jag inte fundera speciellt längre. Att detta dessutom är kopplat till träning och stress gör det bara än mer intressant för mig. Så igår började jag träna på Medveten Andning.

Kortfattat ska jag under 28 dagar ska jag träna på följande:

  • Andas med stängd mun (alltså fokusera på att andas genom näsan)
  • Andas genom en relaxator minst 15 minuter varje dag
  • Sova med tejpad mun (ja det låter läskigt, men jag tror man vänjer sig)
  • Utöva fysisk aktivitet (i den mån det går) med stängd mun

De 28 dagarna började med att jag fick göra tester och andas precis som jag brukar när jag tränar, alltså mestadels genom munnen. De tester jag fick göra var:

  • armhävningar - så många jag kan
  • dips - så många jag kan
  • boxhopp - så många som möjligt under en minut
  • Plankan - så länge som möjligt men som längst 3 minuter
  • hopprep - så många hopp som möjligt under 1 minut

Efter det sprang jag två lopp på vardera 300 meter på tid.

Om 28 dagar ska jag göra om de här testerna, fast med munnen tejpad.

Under vårt första möte fick jag veta hur andra blivit hjälpta av att andas medvetet;

  • förbättra astma
  • fugna ned en stressad hjärna
  • få mer energi
  • bättre idrottsprestationer
  • bättre sömn
  • minska smärta och värk

Här har jag bara valt ut några av de saker även jag hoppas bli hjälpt med.

Fortsättning följer.

Vill du läsa mer om Medveten andning och vad det kan göra för dig? Gå in på ask4life och läs mer. 

Säg nej!

För att vara alla till lags och för att framstå som en driven och inspirerande person säger vi gärna ja, till allt. Det var i alla fall vad jag gjorde. Ja till allt jobb, allt ideellt arbete, alla fester, alla sammankomster, alla vänner, alla släktingar och allt annat som kunde vara bra eller kul att vara med på. Även om jag egentligen inte ville eller orkade sa jag ja, för att vi har lärt oss att ett ja är roligare än ett nej.

När utmattningen slog till med full kraft insåg jag att jag antagligen inte sagt nej till något sedan jag lärde mig ordet nej som liten. Krisen fick mig att börja fundera på varför. Varför kunde jag inte säga nej? Trots att jag redan hade hundra saker att göra och lika många sammanhang jag var involverad i.

Var jag rädd att gå miste om något? Ja ibland. 

Kände jag mig tvungen? Jo, det hände väl.

Var det en livsavgörande chans som inte gick att missa? Oftast inte.

Det fanns tusen anledningar till att jag sa ja, men ibland fanns inte en enda. Jag insåg att jag aldrig tackade nej för att jag inte visste hur man gjorde. Jag hade ingen aning om hur det kändes. Och hur skulle folk reagera? Jag kunde helt enkelt inte säga nej, för man säger ja. Det bara är så. För det är så kul och givande att jobba, träna, umgås, samarbeta och vara med där det händer.

Det är givande och kul tills man inte orkar längre. Då framstår det som fullständigt idiotiskt att man nickat jakande och fyllt kalendern tills du inte har tid för varken familj eller vänner. 

Det är inte så farligt att säga nej. Att välja bort saker, människor och tillfällen. Det är ett måste för mig nu, annars skulle jag inte orka jobba heltid igen. Jag hade så många uppdrag förut att jag jobbade mycket mer än heltid. Och för det mesta var det väldigt kul, men det var inte alltid bra.

Att säga nej gör mig inte till en tråkig person som aldrig kommer att få frågan igen. Det visar bara att jag har insikt om mig själv och vad uppgiften kräver. Hinner jag inte, eller orkar jag inte just nu så är svaret nej. Men visst säger jag fortfarande ja ibland, och det känns faktiskt roligare nu än förr eftersom jag aktivt väljer.

En duktig flicka måste också kunna säga nej, och veta att hon är bra precis som hon är.

IMG 7563

UA-74501118-1