Vågar du lyssna?

Varje dag pratar jag med unga tjejer som mår dåligt. 

De berättar om stress, press, en skola som inte lyssnar, om ångest som aldrig lättar på grund av plugg, träning, förväntningar och sociala medier. De berättar att ingen vet hur de mår, att de inte orkar, vågar eller ser någon vits med att berätta. Inte för sina vänner, sina lärare, inte ens för sina föräldrar. 

Jag får höra om yrsel, huvudvärk, panikångest, hudutslag, en trötthet som inte går att sova bort och om oro. Det är som att jag lyssnar till mig själv när jag mådde som sämst för ett och ett halvt år sedan. Det gör mig så ledsen.

Det är inte bara unga tjejer som söker upp mig, det finns många andra också som söker kontakt och berättar. Det är vänner, bekanta, men mest av allt främlingar. Och de flesta har ingen de kan prata med. Jag råder dem att berätta för någon nära, men det verkar vara svårt för många. Varför är det så? Man är rädd för att de inte ska ta det på allvar eller tycka att man är löjlig.

Jag stöttar och svarar på frågor, men framför allt lyssnar jag. Och jag förstår. Jag säger inte "ryck upp dig" eller "det går över". Jag vågar lyssna, utan att vara skeptisk, och därför vågar de berätta. 

Lyssna på dina barn, din bror, din mamma, din kompis och din kollega. Lyssna utan att avbryta och komma med teorier. Det är allt som behövs, att vi får berätta hur vi mår utan att någon dömer. Utan att samhället dömer.

Det är skamfyllt för många, men det ska det inte behöva vara. Jag skämdes i början, men det gör jag inte längre. Alls. Däremot säger samhället åt oss att det är skamfyllt. Det är skämmigt att gå till en psykolog och det är pinsamt att man äter anti-depressiva tabletter. Det är jobbigt att erkänna att man inte tar sig ur sängen, inte orkar jobba, inte orkar äta eller ta hand om sig själv. Det är skitjobbigt. Och det är ännu jobbigare  att tro att man är döende.

Jag hade folk runt omkring mig som sa att det inte alls är något att skämmas för, och det beahövde jag höra. Säg det till dem du bryr dig om, det kanske är det som krävs för att få någon att våga berätta.

Om de där unga tjejerna jag möter skulle ha ett jobb och inte gå i skolan, är jag övertygad om att de blivit sjukskrivna. Det är verkligen så illa. Men det går inte att bli sjukskriven från skolan, det går inte att missa ett prov, det går inte att vara borta från sociala medier och det går inte att missa träningen. De här unga tjejerna känner precis så. De hinner inte vara sjuka. De undrar varför de inte är glada, varför de inte orkar något längre och framför allt undrar de varför ingen ser.

UNADJUSTEDNONRAW thumb d11

Duktig flicka

När jag lade grunden för min utmattning visste inte jag vad en caffe latte var. Jag hade inget jobb, inga jobbiga trauman, Facebook var helt nytt och jag gick i gymnasiet. Trots det började jag stressa över att vara duktig, perfekt. Helst bäst. Att det skulle leda till mer än prestationsångest senare i livet hade jag ingen aning om. Jag gick från gymnasiet till universitetet med drömmar och förhoppningar. Jag var duktig, fick bra betyg och såg en spikrak karriär framför mig.

Men...det tog stopp. Efter examen blev jag arbetslös. I omgångar. En gång länge. Och aldrig förr har jag mått så dåligt, för jag kunde inte vara duktig längre.

Vad är jag värd utan ett arbete. Ingenting. Det var vad samhället talade om för mig, och till slut även jag själv. För det är ju så att vi börjar tro på sådant vi får höra och se gång på gång. Ingen ville ha mig och jag var inte till någon nytta alls. Självkänslan var som bortblåst eftersom jag inte längre kunde prestera. För många är det tyvärr så att vi bygger vår självkänsla på prestation. När prestationen och gillamarkeringarna tas ifrån oss har vi ingenting kvar. Ingen att visa vår duktighet inför.

Jag är duktig, flitig och noga. Det handlar om att jag alltid måste prestera. Motgångar som arbetlöshet är då svår att ta. Min självkänsla var och är i mångt och mycket uppbyggd på vad jag åstadkommer. Även om inte andra kan föstå eller se det är det min verklighet. Jag fungerar så. Och jag är verkligen inte ensam. Speciellt inte när vi lever i en värld där vi verkar behöva bekräftelse och gillamarkeingar lika mycket som vi behöver luften vi andas. 

Jag säger inte att det inte är bra att vara duktig. Jag tror inte att jag varit den jag är och kommit dit jag kommit om jag inte haft det där draget. Drivet som duktigheten skapar, eller modet och de höga förväntningarna på mig själv. Det är positiva saker. Men det måste få vara nog någon gång. Det går inte att hålla den nivån i allt. Fast det var ju precis det jag gjorde. Tills benen vek sig och luften tog slut.

En av anledningarna till att vi är så drivna och duktiga tror jag ibland beror på att det är trendigt att stressa. Det anses lite coolt att ha för mycket att göra. Det är status och visar på framgång. Däri mäts vårt värde. Att ligga på soffan och slappa och ta det lugnt en stund ger oss dåligt samvete och att berätta om det för någon är otänkbart.

Fortsättning följer...



För mycket

Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill förklara. Ett inlägg räcker inte till. Det får inte bli för tungt eller för långt. Vi vill ha snabb information. Lättfattlig. Tyvärr är vi för otåliga för vårt eget bästa. Det tar tid att bli utmattad. Det tar tid att utreda, förklara och förstå. Och det tar tid att bli frisk. 

Många tycker och tänker om utmattning och stress. Både sådana med erfarenhet av det, och sådana utan. Alla har rätt att säga sitt, men det finns en sak som jag finner otroligt provocerande. Det är när människor försöker förenkla och förklara en komplicerad sjukdom, som beror på en komplicerad process.

Du kan inte kan spekulera i varför det drabbar vissa människor. Det går att sluta sig till att det på något sätt blivit för mycket, att det är en person som lätt tar på sig saker och aldrig säger nej. Stressen är ständig. Till slut stänger kroppen ner för att vi inte ska dö.

Sedan om det beror på jobbet, barnen, sociala medier, perfektionism, duktighetsfällan, inget jobb, jobbigt hemma, dåligt ställt eller för att läget i världen är som det är, ja det kan vara svårt att svara på. Till och med för den drabbade. Ibland vet man inte exakt vad som gjort att hjärnan och kroppen tröttats ut, man vet bara att det tog stopp.

Ibland kan det handla om en stor händelse som bryter ner dig, och ibland kan det vara en kombination av saker som tyngt dig en längre tid. Det finns inget enkelt svar. Ibland kan saker som hänt i barndomen komma ikapp i vuxen ålder, ibland kan det bero på det senaste året. 

Trots otaliga samtal med vänner, familj och terapeut och läkare kan jag inte säga exakt vad som hände mig som ledde till en utmattningsdepression. Jag kan spekulera i varför och hur, ändra mitt tankesätt, hur jag tar mig an saker och vara mer rädd om mig själv. Det är så mycket som ska tas med i beräkningen för att det ska gå ihop. 

Fortsättning följer.

Ålderskris eller?

Imorgon är det min dag. Då fyller jag sådär jämnt och vuxet. Det firar jag med att åka tåg och gå på utbildning i Stockholm. Ja, det var den födelsedagen det.

När du läser detta sitter jag kanske på tåget, springer som en galning genom centrala Stockholm för att hinna fram eller så fördjupar jag mig i någon spännande kommunikationsfråga. Firar födelsedag gör jag definitivt inte. Nej. Så var det med det.

Fast helt ärligt så är det okej med mig att spendera dagen på utbildning trots att jag fyller år. Dels för att jag älskar att åka tåg och dels för att jag tycker kommunikation är grymt kul. Och nog kommer jag bli firad när jag kommer hem alltid. Och på lördag. Och säkert fler gånger.

Fick dessutom en överraskning på jobbet idag i form av tårta och present (som jag inte öppnat än eftersom jag fick order om att vänta tills imorgon). Blev nästan lite rörd.

Frågan om jag upplever någon ålderskris har självfallet ramlat in från höger och vänster. Och svaret är ett enkelt; nej. Det har aldrig legat för mig vad gäller just åldersfrågan. Jag tror det beror lite på hur man är som person, men jag tycker det finns så mycket mer komplicerade och viktigare aspekter av livet att bli upprörd över.

- Utdrag ur krönika i Karlstads-Tidningen, September 2017

Vad tänker jag om att fylla trettio? Precis som i citatet ovan har jag inte tänkt så mycket mer än att jag hoppas att jag blir firad. Att jag får en present eller tjugo. Men att få en kris är inte aktuellt. Förra året, och året innan dess fick jag nog av dem för en hel livstid så jag tänker lugnt luta mig tillbaka och bara ta emot all kärlek som förhoppningsvis kommer min väg den här veckan.

P.S. Jag vet att jag inte ser speciellt glad ut på bilden, men det står stjärna på bröstet (på franska) och jag tycker att det passar mig. Felfri och ödmjuk var det visst?!

Läs hela krönikan på kt.se. Klicka här!

Antidepressiva - att sluta

    Of course it is happening inside your head, Harry, but why on earth should that mean that it is not real?
- J.K. Rowling

För ett tag sedan skrev jag en text om en av de största rädslor jag känt. Nämligen den dag jag skulle ta min första ångestdämpande tablett, eller så kallade antidepressiva.

Det var i slutet av juli förra året som jag började ta dem. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta något sådant och tänkte att det måste vara svaga människor eller riktigt sjuka som tvingades ta till det. Så fel jag hade. Just då var jag inte stark, men jag hade varit. Just då var jag sjuk, men hade inte varit det innan. Som jag skrivit tidigare så kan en kraftig stressreaktion, depression och ångest drabba vem som helst. Det handlar bara om hur länge man klarar att vara under press och hur väl man känner igen stress. Jag klarade press mycket länge, men kunde inte känna igen vad stress innebar för mig.

På grund av detta fick min hjärna lite för mycket att ta itu med på samma gång. Det är ämnena i hjärnan som påverkas, och för att kort beskriva vad som händer så finns det signalsubstanser i hjärnan och i nervsystemet som skickar budskap mellan hjärnans celler. Vid en depression kommer substanserna i obalans och kan inte samspela längre. Detta är svårt att häva på egen hand, även om det ibland räcker med till exempel terapi. Några av signalsubstanserna som är inblandade är serotonin, noradrenalin och dopamin. De påverkar sinnesstämningen, känslorna, tankarna och har en stor inverkan på hur vi upplever ångest och oro. Tabletterna är alltså till för att öka aktiviteten hos de här substanserna eftersom man inte kan skapa dem på egen hand.

Trots alla tårar jag fällde inför min första tablett är jag glad att jag valde att börja. Det var inget lätt val, men nu ser jag att det var då allt slutade vara nattsvart. Och det viktigaste av allt; jag slutade att bära omkring på ständig ångest.

Idag, ett år och två månader senre, är jag rädd igen. För att sluta. Min nedtrappning har börjat, och det känns helt okej men jag har inte kommit till den punkt då medicinen slutar att verka terapeutiskt. Det är en stund kvar, kanske en månad, kanske två. Då var jag rädd för att medicinen skulle göra mig sämre. Nu är jag rädd att jag kommer få tillbaka ångesten om jag slutar. Det är faktiskt det enda som skrämmer mig.

En sak är säker. Det handlar inte om "lyckopiller" som man slarvigt säger ibland, och inte om ett sätt att slippa ta tag i det som gjort en sjuk. Det handlar om överlevnad.

Läs det första inlägget Antidepressiva - min rädsla.

IMG 2773