När gyllene logik blir ofattbar

Det finns så mycket jag vill skriva om just nu. Saker jag bara måste få sätta ord på, men så fastnar de någonstans på vägen. Mitt emellan färdig tanke och hjärta. Och för tillfället sitter det mesta fast nära hjärtat. Därför borde de kanske stanna där så att ingen kan slå på det. För lite rädd är man ju alltid när hjärtat är inblandat. 

Det är tvära kast mellan vackra sommarmoln och tät dimma. De där skarpa, klara och uttänkta meningarna jag vill foga samman är svårfångade. Något står i vägen.

Jag kan ändå inte dela med mig av det som förvirrar mig nu. Det skapar en sådan oro inom mig, men att sprida det för vinden är inget bra alternativ. Jag håller hårt i mina tankar och framför allt i hjärtat som alltid skenar iväg och försvårar tillvaron. 

Faktum är att jag vet vad jag borde göra. Det är enklet och jag skulle ge mina vänner rådet jag ger mig själv utan att blinka. Men när det kommer till en själv, faller all gyllene logik platt och ofattbar. Jag tycker mina egna råd låter idiotiska, och säger förnärmat till mig själv att jag inte kan begära något sådant. Det går emot allt jag känner, så sluta vara dum. Varför skulle jag vilja såra mig själv på det sättet? "Jo för att annars kommer någon annan att göra det och hellre ta smärtan nu än senare", säger en liten, förnuftig och jävligt irriterande röst inom mig. 

I nästa andetag talar en annan röst om för mig att man inte alls måste vara förnuftig jämt. Det blir så tråkigt då. Av någon anledning har jag alltid lyssnat mer på den rösten. Den som högljutt ropat till mig att bara köra på och peppat mig att göra precis vad jag vill.

Och så har vi mig däremellan som i diplomatisk anda vill lyssna till båda parter och göra det bästa av situationen. Fast egentligen tror jag inte att jag lyssnar på förnuftet speciellt ofta. I så fall skulle jag inte tända så många bränder, vara lite för ärlig eller ge av hela mig när jag väl bestämt mig. I så fall skulle jag hålla tillbaka och inte bli så överväldigande, men jag tror inte att jag kan det. Då skulle det finnas för mycket undertryckta känslor och en skadad energi i min kropp.

Man säger att saker ska gå lätt, att man inte ska behöva kämpa för mycket för något, eftersom det då inte är meningen. Jag har också intalat mig det ibland, men jag tror inte att det finns en enda sak som bara fallit ner i mitt knä. För varje tillfälle, relation, jobb, resa eller förtroende har jag bjudit upp till dans och visat att jag är värd det. Att jag är värd allt det där jag så hett önskar och att man vore dum om man lät mig gå. Ibland vinner jag, ibland förlorar jag.

Så snälla förnuft, tala om för mig hur du ska kunna gå segrande ur allt det här?

Det finns en text jag börjat skriva, om något jag vill visa hela världen, men den kanske aldrig blir klar. Den kanske bara kommer att ligga och vänta precis innanför fingertopparna tills jag vet vilken riktning det tar. Om det tar någon riktning alls. Den kanske bara kommer blekna bort till slut. Eller spricka som ett troll i solsken. När det inte bara är min saga att slutföra, inte bara mina tankar, min vilja, mina känslor och mitt oförnuft som får styra är allt så mycket mer osäkert. För mig alltså. Det gör mig skör. Däri finns också ovissheten, som skrämmer mig lite för mycket. 

 

IMG 1045