Det sköra och det starka

Det slår mig ibland. Hur mäktigt livet är. Och hur märkligt. Hur starkt och vackert. Samtidigt så skört. Mäktigt för att vi är så mycket, kan utföra underverk och för att vi är kapabla till det mesta. På både gott och ont. Märkligt för att det är så föränderligt, överraskande och nyckfullt. Vi vet ju egentligen inte någonting. Inte helt säkert. Det slår mig att jag har fått ett liv, just det här just nu, att leva. Det slår mig att det en dag kommer ta slut. Att jag inte ska finnas mer. Det är okej. Däremot är jag inte okej med att inte vara sann. Mot mig själv och andra. Jag vill göra det jag tror på. Säga allt det där jag tänker. Låta de människor som betyder något för mig få veta det. Det är sådant jag vill för dig också. Försök att göra allt det där. Jag klarar inte av det varje dag, men det finns alltid med mig.

Gör inget för att andra säger att du borde, och gör inget bara för att det är enkelt. Känn efter på riktigt när det handlar om just känslor. Var så som bara du är. Det är därför jag tycker om dig.