Mitt uppe i utsättning av medicin och det känns att kroppen går igenom något stort

En utmattningsdepression kan inte jämföras med något annat, men för att ni som inte drabbats ska kunna relatera säger vi att det är som en influensa. Det är hundra resor värre, men influensa har de flesta haft och det är inte någon lek det heller. 

Under en influensa blir du ofta sängliggande, är seg, har ont i kroppen, har yrsel, feber och frossa. Och så lägger vi till illamående också så har vi en riktigt fin cocktail. 

Vid influensa kan du ta diverse mediciner för att måendet inte ska vara fullt så jävligt. Det finns hostmedicin, penicillin, halstbaletter, värktabletter och så vidare. Det är rätt skönt att det finns. När du är helt slut av utmattning och dessutom är deprimerad och har ångest finns ibland ingen annan utväg än att ta anti-depressiv medicin. Den här medicinen hjälper dig också men det kommer att ta ett tag, kanske en hel månad innan du blir bättre. För det som händer för många av oss är att vi blir sämre de första veckorna. Alltså allt blir sämre. Depressionen, ångesten, illamåendet, yrseln, domingarna. Tyvärr är det här den enda utvägen för att du ska bli frisk. Efter några veckor blir du faktiskt bättre och symptomen börjar försvinna så sakta och lite ljus sipprar in mellan allt mörker. 

Anti-depressiv medicin måste man stå på ett tag för att den ska verka ordentligt. I alla fall ett halvår men helst över ett år så att depåerna hinner fyllas på. Det kommer en dag när det är dags att sluta. Det gör dig livrädd, precis lika rädd som när du skulle börja eftersom du då får veta att symptomen kan komma tillbaka igen med full kraft. Efter någon månad ska de dock försvinna och du kommer om allt går bra må som en människa igen. Är det ens rimligt att ta en sådan medicin kanske du tänker? Svaret är ja, om du vill överleva. 

Väldigt sällan pratas det om de här utsättningssymptomen. Det får man inte veta när receptet skrivs ut. Knappt när dagen kommit då du faktiskt ska sluta. Antagligen säger man inget för att tveksamheten kring att ta medicinen skulle bli ännu större.

Utsättningssymptom kallas det för att kroppen även nu reagerar på medicinen. Fast nu åt motsatt håll. Nu försöker den vänja sig vid att inte ha anti-depressiva i omlopp. Faktum är att du kan få de här symptomen även om du trappar ner försiktigt. Det spelar ibland ingen roll om du slutar tvärt eller tar ett halvår på dig. Anti-depressiva är ofta inte alls beroendeframkallande men det som sker i kroppen kan liknas vid att ha abstinensbesvär.

Symptomen då? Ja de liknar de du får av att ha ångest eller depression. Det kan handla om yrsel, svårt att sova, kräkningar, domningar, illamående, svettningar, stickningar i huden, slöhet, nedstämdhet, oro. Och rätt som det är kan du börja gråta kraftigt. 

När jag började ta medicin mot min ångest var jag extremt tydlig med att jag skulle sluta. Att jag en dag skulle stå på egna ben, vara lycklig i mig själv och ta hand om mig på ett bättre sätt. 

Nu sitter jag här med utsättningssymptom som jag känner så väl igen, och visst är jag lilte rädd. Inte så rädd som jag skulle kunna vara eftersom jag inte känner någon ångest eller nedstämdhet utan bara en massa andra reaktioner som magkatarr, yrsel, ingen matlust, stickningar, illamående och det värsta av allt; verklighetshoppen. De är väldigt svåra att förklara men jag försvinner i en millisekund, samtidigt som det brusar till i huvudet, jag blir yr och blicken blir suddig. Det känns för ett ögonblick som att jag ska svimma, som att jag tappar balansen.

Jag vet att det inte är något farligt och helt normalt. Jag klarar att jobba, träna och fungerar ganska bra i vardagen även om jag är trött. Jättetrött. Tröstar mig med att det går över. Att jag ska hålla ut. Det som kommer efter är förhoppningsvis något mycket bättre.

IMG 9681