Än så länge håller jag vad jag lovat

Inläggen har lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Det är faktiskt inte okej. Har ingen bra förklaring på varför, mer än att jag skrivit för hand i en bok istället om sådant ni kanske inte vill läsa om. Eller som jag inte vill att ni ska läsa om. Jaja, hur som helst är mina dagar liksom proppfyllda med annat. Typ jobb, mat, träning och sömn. Som för alla andra, även om jag kan lova att jag sover och vilar mycket mer än gemene man eller kvinna.

Soffan

Jag vill ju skriva, men när jag först jobbat åtta timmar, tränat i nästan två, ätit mat och sedan får syn på soffan kan jag liksom inte motstå dess dragningskraft. Den står där helt grå och mjuk. Med färglada kuddar, filtar och bara lyser mot mig. Lovar vila och tröst. Det finns inget annat än att falla ner i dess djup och blunda. Vi har liksom längtat efter varandra hela dagen och kan nu inte hålla oss ifrån varandra. Det är en vacker relation. Evig. Sedan ligger jag där och tittar med ett öga på Leif GW eller Rapport och äter mörk choklad. 

Glad påsk

Påsk har det varit i alla fall. Så Glad Påsk, i efterskott. Lediga var vi också, och som alltid bara flög den ledigheten förbi. Ett minne blott fyllt av träning, skog och godis. Mest godis. Under påskafton åt jag, som så många andra, så mycket godis att jag dyrt och heligt lovade mig själv och hela världen att aldrig mer, eller i alla fall inte förrän runt jul, äta godis igen. Tills det blev söndag och påskdag och jag efter en promenad i stilla snölandskap kände att lite snask var en god idé. Så jag åt igen, och lovade än en gång att inte äta godis på mycket länge. Inte förrän nästnästa jul till och med. Nu har det gått snart fem dagar, och än så länge har jag hållt vad jag lovat. Det kommer väl brytas i helgen det där löftet. 

Lisebergskaninen ger mig kalla kårar

Ni vet sådana som klär ut sig i olika dräkter? Jag menar sådana som Lisebergskaninen eller någon annan maskot. De gör mig mycket illa till mods. Jag är rent av rädd för dem. Försöker att inte visa det, för då kommer de närmare. De är som katter, de känner instiktivt att jag inte gillar dem och just därför ska de komma och kladda på mig. Nu är jag dessutom tvingad att stå ut med detta på jobbet under en tid. Folk som byter skepnad är inte riktigt min grej, vi kan ju aldrig riktigt veta vad som gömmer sig där inuti.

Ta ingen skit

Det här med att inte ta någon skit har blivit än tydligare för mig efter förra året. Då var ju liksom allt skit i perioder. Det var skit med mig, med andra, med livet, med magen, ja hela världen var skit. I alla fall i min värld. Mitt tålamod vad gäller människor var inte topp kan man säga, och just det verkar jag ha tagit med mig och fortsatt att utveckla. Det är svårare att ta skit nu, att släppa skiten och ännu svårare att låta bli att bemöta den. Om jag inte gör det känns det som att den ska äta upp mig. Och det är ju faktiskt mest bra. För mig i alla fall. För andra vet jag inte. Har hört att jag är lite skärckinjagande ibland. Tyvärr får jag höra, se och uppleva skit på något sätt varje dag i form av fördomar, dumma kommentarer, lathet och skitsnack. Det måste bekämpas. Det är roten till allt ont. 

Apropå ingenting

Längtar efter värme, som alltid den här tiden på året. Nu är jag så trött på att frysa. Att gå med dubbla lager kläder, sitta under en filt och inte våga stiga upp ur sängen på morgonen med rädsla för att frysa ihjäl på väg till toaletten.

Vi har börjat med träning under arbetstid på Roofac. Det är helt fantastiskt. Det är den bästa förmån jag kan tänka mig. Och vi gör något tillsammans allihop.

Skam har inlett sin sista säsong. Det förgyller ju tillvaron lite. Dags att börja tänka på norska, låtsas prata norska och önska att jag vore 18 år igen.

Bra så. 

Trevlig helg!