När gyllene logik blir ofattbar

Det finns så mycket jag vill skriva om just nu. Saker jag bara måste få sätta ord på, men så fastnar de någonstans på vägen. Mitt emellan färdig tanke och hjärta. Och för tillfället sitter det mesta fast nära hjärtat. Därför borde de kanske stanna där så att ingen kan slå på det. För lite rädd är man ju alltid när hjärtat är inblandat. 

Det är tvära kast mellan vackra sommarmoln och tät dimma. De där skarpa, klara och uttänkta meningarna jag vill foga samman är svårfångade. Något står i vägen.

Jag kan ändå inte dela med mig av det som förvirrar mig nu. Det skapar en sådan oro inom mig, men att sprida det för vinden är inget bra alternativ. Jag håller hårt i mina tankar och framför allt i hjärtat som alltid skenar iväg och försvårar tillvaron. 

Faktum är att jag vet vad jag borde göra. Det är enklet och jag skulle ge mina vänner rådet jag ger mig själv utan att blinka. Men när det kommer till en själv, faller all gyllene logik platt och ofattbar. Jag tycker mina egna råd låter idiotiska, och säger förnärmat till mig själv att jag inte kan begära något sådant. Det går emot allt jag känner, så sluta vara dum. Varför skulle jag vilja såra mig själv på det sättet? "Jo för att annars kommer någon annan att göra det och hellre ta smärtan nu än senare", säger en liten, förnuftig och jävligt irriterande röst inom mig. 

I nästa andetag talar en annan röst om för mig att man inte alls måste vara förnuftig jämt. Det blir så tråkigt då. Av någon anledning har jag alltid lyssnat mer på den rösten. Den som högljutt ropat till mig att bara köra på och peppat mig att göra precis vad jag vill.

Och så har vi mig däremellan som i diplomatisk anda vill lyssna till båda parter och göra det bästa av situationen. Fast egentligen tror jag inte att jag lyssnar på förnuftet speciellt ofta. I så fall skulle jag inte tända så många bränder, vara lite för ärlig eller ge av hela mig när jag väl bestämt mig. I så fall skulle jag hålla tillbaka och inte bli så överväldigande, men jag tror inte att jag kan det. Då skulle det finnas för mycket undertryckta känslor och en skadad energi i min kropp.

Man säger att saker ska gå lätt, att man inte ska behöva kämpa för mycket för något, eftersom det då inte är meningen. Jag har också intalat mig det ibland, men jag tror inte att det finns en enda sak som bara fallit ner i mitt knä. För varje tillfälle, relation, jobb, resa eller förtroende har jag bjudit upp till dans och visat att jag är värd det. Att jag är värd allt det där jag så hett önskar och att man vore dum om man lät mig gå. Ibland vinner jag, ibland förlorar jag.

Så snälla förnuft, tala om för mig hur du ska kunna gå segrande ur allt det här?

Det finns en text jag börjat skriva, om något jag vill visa hela världen, men den kanske aldrig blir klar. Den kanske bara kommer att ligga och vänta precis innanför fingertopparna tills jag vet vilken riktning det tar. Om det tar någon riktning alls. Den kanske bara kommer blekna bort till slut. Eller spricka som ett troll i solsken. När det inte bara är min saga att slutföra, inte bara mina tankar, min vilja, mina känslor och mitt oförnuft som får styra är allt så mycket mer osäkert. För mig alltså. Det gör mig skör. Däri finns också ovissheten, som skrämmer mig lite för mycket. 

 

IMG 1045

Tjejen som alla ville ha men ingen valde

Utkastet till den här texten var tänkt att bli en krönika i en tidning, men när jag var klar med den och läste igenom vad jag skrivit insåg jag att den är för personlig. För naken för att passa där. Men jag tror det här är en text fler kan känna igen sig i. Därför kommer den här istället. Lite mjukare än den först var tänkt och kanske ännu lite mer naken.

Hon tar sig an alla utmaningar, säger du att det inte går så gör hon det. Hon är orädd vad gäller det mesta. Mår hon bara bra och livet är snällt mot henne söker hon utmaningar för att det ska bli spännande och roligt. Men det finns en sak som gör henne livrädd.

Egentligen hade hon inte förstått hur det låg till förrän nyligen. Under ett samtal med en kollega under en extra långsam dag där de hela tiden kom in på andra saker än det de faktiskt skulle arbeta med. Så som det kan vara ibland. Kollegan hade sett något hos henne, och kanske har andra det också, men hon var den första som sade det rakt ut.

“Jobb, träning, sociala sammanhang, familj, vänner, det är ingen utmaning för dig. Allt det där kan du. Du har fått föräldrar som gjort dig trygg, och en förmåga att tackla vad som än kommer din väg. Men när det kommer till kärlek är du rädd. Det är din utmaning i det här livet, att släppa in någon.”

Där och då klickade något till inom henne. Hon har aldrig sett det som att hon är rädd. Mer sett vad hjärtesorgerna har gjort med henne. Enorma murar som är både breda och höga, ett skal som är hårt och ett hjärta som har svårt att öppna sig för att hon inte orkar en gång till. När hon blivit bränd har det gjort så ont att hon lovat sig själv att aldrig mer släppa in någon. Frågat sig varför det alltid är hon som känner mest?

Varje gång har det slutat i allt för många tårar, sömnlösa nätter och ett löfte om att hon inte ska bli kär igen. Någonsin. Hon tänker "jag klarar mig utan".

Hennes rädsla och alla tårar har gjort henne mer vaksam eftersom allt bara gör ont till slut. För den där dagen kommer när han ändrar sig eller försvinner, och hon faller. Minns hur det var förra gången och inser att hon hamnat där igen. Det skulle ju inte få hända. Hon hade ju lovat sig själv. Hon skulle ju inte låta någon komma nära. Inte på det sättet. För det blir alltid så. Hon står med hjärtat i handen och tårar som sakta letar sig ner för kinderna. Och hon lovar sig själv än en gång, att aldrig mer vara tjejen som alla vill ha men ingen väljer.

 G6Q9362

Det sköra och det starka

Det slår mig ibland. Hur mäktigt livet är. Och hur märkligt. Hur starkt och vackert. Samtidigt så skört. Mäktigt för att vi är så mycket, kan utföra underverk och för att vi är kapabla till det mesta. På både gott och ont. Märkligt för att det är så föränderligt, överraskande och nyckfullt. Vi vet ju egentligen inte någonting. Inte helt säkert. Det slår mig att jag har fått ett liv, just det här just nu, att leva. Det slår mig att det en dag kommer ta slut. Att jag inte ska finnas mer. Det är okej. Däremot är jag inte okej med att inte vara sann. Mot mig själv och andra. Jag vill göra det jag tror på. Säga allt det där jag tänker. Låta de människor som betyder något för mig få veta det. Det är sådant jag vill för dig också. Försök att göra allt det där. Jag klarar inte av det varje dag, men det finns alltid med mig.

Gör inget för att andra säger att du borde, och gör inget bara för att det är enkelt. Känn efter på riktigt när det handlar om just känslor. Var så som bara du är. Det är därför jag tycker om dig.

Mitt uppe i utsättning av medicin och det känns att kroppen går igenom något stort

En utmattningsdepression kan inte jämföras med något annat, men för att ni som inte drabbats ska kunna relatera säger vi att det är som en influensa. Det är hundra resor värre, men influensa har de flesta haft och det är inte någon lek det heller. 

Under en influensa blir du ofta sängliggande, är seg, har ont i kroppen, har yrsel, feber och frossa. Och så lägger vi till illamående också så har vi en riktigt fin cocktail. 

Vid influensa kan du ta diverse mediciner för att måendet inte ska vara fullt så jävligt. Det finns hostmedicin, penicillin, halstbaletter, värktabletter och så vidare. Det är rätt skönt att det finns. När du är helt slut av utmattning och dessutom är deprimerad och har ångest finns ibland ingen annan utväg än att ta anti-depressiv medicin. Den här medicinen hjälper dig också men det kommer att ta ett tag, kanske en hel månad innan du blir bättre. För det som händer för många av oss är att vi blir sämre de första veckorna. Alltså allt blir sämre. Depressionen, ångesten, illamåendet, yrseln, domingarna. Tyvärr är det här den enda utvägen för att du ska bli frisk. Efter några veckor blir du faktiskt bättre och symptomen börjar försvinna så sakta och lite ljus sipprar in mellan allt mörker. 

Anti-depressiv medicin måste man stå på ett tag för att den ska verka ordentligt. I alla fall ett halvår men helst över ett år så att depåerna hinner fyllas på. Det kommer en dag när det är dags att sluta. Det gör dig livrädd, precis lika rädd som när du skulle börja eftersom du då får veta att symptomen kan komma tillbaka igen med full kraft. Efter någon månad ska de dock försvinna och du kommer om allt går bra må som en människa igen. Är det ens rimligt att ta en sådan medicin kanske du tänker? Svaret är ja, om du vill överleva. 

Väldigt sällan pratas det om de här utsättningssymptomen. Det får man inte veta när receptet skrivs ut. Knappt när dagen kommit då du faktiskt ska sluta. Antagligen säger man inget för att tveksamheten kring att ta medicinen skulle bli ännu större.

Utsättningssymptom kallas det för att kroppen även nu reagerar på medicinen. Fast nu åt motsatt håll. Nu försöker den vänja sig vid att inte ha anti-depressiva i omlopp. Faktum är att du kan få de här symptomen även om du trappar ner försiktigt. Det spelar ibland ingen roll om du slutar tvärt eller tar ett halvår på dig. Anti-depressiva är ofta inte alls beroendeframkallande men det som sker i kroppen kan liknas vid att ha abstinensbesvär.

Symptomen då? Ja de liknar de du får av att ha ångest eller depression. Det kan handla om yrsel, svårt att sova, kräkningar, domningar, illamående, svettningar, stickningar i huden, slöhet, nedstämdhet, oro. Och rätt som det är kan du börja gråta kraftigt. 

När jag började ta medicin mot min ångest var jag extremt tydlig med att jag skulle sluta. Att jag en dag skulle stå på egna ben, vara lycklig i mig själv och ta hand om mig på ett bättre sätt. 

Nu sitter jag här med utsättningssymptom som jag känner så väl igen, och visst är jag lilte rädd. Inte så rädd som jag skulle kunna vara eftersom jag inte känner någon ångest eller nedstämdhet utan bara en massa andra reaktioner som magkatarr, yrsel, ingen matlust, stickningar, illamående och det värsta av allt; verklighetshoppen. De är väldigt svåra att förklara men jag försvinner i en millisekund, samtidigt som det brusar till i huvudet, jag blir yr och blicken blir suddig. Det känns för ett ögonblick som att jag ska svimma, som att jag tappar balansen.

Jag vet att det inte är något farligt och helt normalt. Jag klarar att jobba, träna och fungerar ganska bra i vardagen även om jag är trött. Jättetrött. Tröstar mig med att det går över. Att jag ska hålla ut. Det som kommer efter är förhoppningsvis något mycket bättre.

IMG 9681

Forgiveness

I put pride in many of my charcteristics. Others i dislike and wish i didn’t possess. However, it’s my charcteristics along with my abilities that makes me who i am. Just like it is for you. 

One of my abilities i’d like to think of as a power, a might. And that is my ability to forgive, and to say I’m sorry. It’s something i’ve practiced and always try to improve about myself. 

To be able to forgive is something really beautiful. It is hard sometimes, but to be able to move forward, to learn and to fully live, one must do that. It’s not about forgetting though, just see past what needs forgiving and see the strength in that. It means you want to try and understand.

It is equally as hard to say I’m sorry. And equally as important. If you can say I’m sorry and truly mean it you’re on your way to greatness. Say you’re sorry and try to explain to the one you’ve done wrong what happend. You’ll be surprised how willing people are to forgive. Never forget, but forgive. There is a beauty in that as well.